The ECB’s power over non-euro countries in the banking union

Författare: Ritleng Dominique

Bankunionen skapades för att skydda samhällsekonomin mot stora bankkriser. Medlemskap är obligatoriskt för euroländer och frivilligt för övriga. För att tillsynsreglerna ska gälla utanför euroområdet krävs dock nationella beslut. Denna och andra rättsliga skillnader analyseras av Dominique Ritleng, professor i EU-rätt. (2020:2epa)

EU:s bankunion skapades under eurokrisen för att dämpa de samhällsekonomiska konsekvenserna av en bankkris. Bankunionen ska således åtgärda svagheter som inte förutsågs när den ekonomiska och monetära unionen (EMU) konstruerades.

Bankunionen för samman tillsyn och krishantering i en gemensam struktur och är obligatorisk för länder som har euron som valuta. Icke-euroländer kan emellertid gå med i bankunionen genom att ingå ett så kallat nära samarbete med Europeiska centralbanken (ECB). Just nu överväger flera länder utanför euroområdet ett sådant samarbete, däribland Sverige.

Rättsläget blir dock annorlunda i dessa länder, eftersom ECB inte har direkt verkställande makt över banker som ligger inom tillsynsuppdraget men utanför euroområdet. Det skriver Dominique Ritleng, professor i EU-rätt.

Enligt författaren måste icke-euroländer som väljer att gå med i bankunionen visserligen rätta sig efter ECB:s banktillsynsregler. En utgångspunkt för detta är att samarbetet är frivilligt. Det finns dock begränsningar för ECB:s befogenheter, eftersom följande gäller för länder utanför euroområdet:

  • De har möjlighet att förklara sig icke-bundna av en rättsakt som de motsätter sig.
  • ECB:s regler ska införas av nationella myndigheter.

Detta delade beslutsansvar kan enligt författaren innebära större svårigheter att fastställa det rättsliga ansvaret för besluten, vilket också gäller eventuella skadestånd för förluster som uppkommit under ett tillsynsförfarande.