Valdeltagandet i EU-valet 2014 – vad kan det säga om valet 2019?

Den 28 mars 2019 anordnade Sieps ett seminarium om valdeltagande i valet till Europaparlamentet 2014 och vad resultatet kan säga om valet i maj 2019. Talare var Hermann Schmitt och Sebastian Adrian Popa, forskare vid universitetet i Mannheim som skrev en rapport för Sieps efter valet 2014. Statsvetaren Sofie Blombäck vid Mittuniversitetet gav ett svenskt perspektiv och Björn Kjellström från Europaparlamentets Stockholmskontor kommenterade frågan mot bakgrund av parlamentets informationskampanj. 

Hermann Schmitt – som har studerat direktvalen till Europaparlamentet sedan de började hållas 1979 – konstaterade först att det jämförelsevis låga valdeltagandet inte är specifikt för EU-valet. Engagemanget är nämligen generellt lägre för den typen av val, ofta kallade ”andra rangens val”, och som andra exempel nämnde han delstatsval i Tyskland och mellanårsval i USA.

Schmitts forskning pekar på att det lägre deltagandet inte hänger samman med en kris för Europaparlamentets legitimitet. Parlamentets sammansättning skulle inte heller förändras nämnvärt med ett högre deltagande. Däremot kan vanan att inte rösta få konsekvenser för nationella val – bandet mellan medborgare och deras företrädare försvagas.

När det gäller förklaringar framhöll Schmitt att medborgarna – om de ens känner till EU-valet – uppfattar att det står mindre på spel och att valresultatet saknar betydelse för den politik som bedrivs på EU-nivå. Vidare menade han att väljarna har saknat meningsfulla alternativ. Det kan dock vara på väg att ändras, eftersom EU väcker alltmer debatt.

Man ska dock komma ihåg, menade Schmitt, att EU inte var samma union 2014, då drygt 42 procent röstade, som 1979, då knappt 62 procent röstade. Inte minst har många medlemsländer tillkommit från det tidigare kommunistiska blocket, där valdeltagandet är lägre än i västeuropeiska länder.

Gjorde toppkandidaterna någon skillnad? 

Vid valet 2014 avstannade nedgången i valdeltagandet. Frågan är då vad den nya ordningen med toppkandidater betydde. Faktum är, sa Sebastian Adrian Popa, att de flesta väljare inte ens märkte att Europaparlamentets partigrupper förde fram egna kandidater till posten som Europeiska kommissionens ordförande. ”Men systemet mobiliserade dem som kände till det.”

Bland de förhållandevis få väljare som kände igen de tre huvudkandidaterna ökade sannolikheten för att gå och rösta med 7 procent. Och det totala valdeltagandet skulle ha varit 1 procent lägre utan de så kallade Spitzenkandidaten. Deras kampanjer gjorde alltså viss skillnad.

Anledningen till att effekten var begränsad bör enligt Popa framför allt sökas hos de nationella politiska partierna. Forskarnas genomgång visar att partierna sällan nämnde kandidaterna till EU-valet och än mindre de nominerade kandidaterna till posten som kommissionsordförande – särskilt om de var från ett annat land. 

Enligt Popa är det framför allt de nationella partiernas ansvar att prata om EU-frågor och lyfta fram kandidater. Europaparlamentet gör omfattande informationskampanjer, men de har i bästa fall begränsad effekt.

Hermann Schmitt konstaterade till sist att den ökade politiseringen av EU skulle kunna stimulera valdeltagandet. Det kan också öka som en följd av offentliga diskussioner om medlemskap i partigrupperna, som det ungerska partiet Fidesz plats i den konservativa EPP-gruppen. När EU:s vänner ställs mot dess fiender kan den nedåtgående trenden hindras, menade han.

Sakfrågor i fokus för svenska väljare

Svenska väljares deltagande i EU-valen är lägre än i de nationella valen men ändå högre än EU-genomsnittet. En viktig förklaring är enligt Sofie Blombäck lång vana vid demokrati. 

Traditionellt har svenska väljare varit för eller emot EU, men ja- och nej-dimensionen har försvagats och EU handlar nu mer om sakfrågor. Svenska väljare gör dessutom skillnad på prioriteringar i EU-valen respektive riksdagsvalen: miljön och klimatet hamnar högst upp på i EU-valen medan frågan halkar ner flera platser inför riksdagsvalen. 

Just prioriteringen av miljö- och klimatfrågan på EU-nivå skulle kunna spela roll i valet 2019, menade Blombäck och pratade om en tänkbar ”Greta-effekt” – de skolstrejker som pågår runtom i världen för klimatet skulle kunna öka svenska väljares engagemang för valet i maj.

Svenska väljare röstar också på olika partier till Europaparlamentet respektive riksdagen. Så många som fyra av tio väljare bytte parti mellan de båda valen 2014. Och det trots minimal svensk uppmärksamhet för kandidaterna till posten som kommissionsordförande.

”Den här gången är det annorlunda” 

Att deltagandet i EU-valen har varit lågt är inte så märkligt, menade Björn Kjellström, med tanke på att de nationella politiska partierna saknar ambitioner att positionera sig själva i EU-frågor. Roten till det demokratiska underskottet bör enligt honom därför sökas på hemmaplan: väljarna får ingen kunskap om vad som står på spel.

Den här gången menade han att det dock kan bli annorlunda. Han poängterade att han som kampanjansvarig är mer optimistisk, men att mediernas rapportering om EU tycks ha ökat på senare tid: ”EU-frågorna har uppgraderats.” Partiernas kandidater till EU-valet väcker också mer intresse. Vidare menade han att den nuvarande polariseringen har skärpt medvetenheten om demokratiska värden som tidigare tagits för givna.

För att utmana slutsatsen att parlamentets informationskampanjer i bästa fall har minimala effekter sa han att man måste se tillbaka på fyra års kunskapshöjande insatser, inte minst bland lärare.

Nationella partier grundvalen 

En diskussion under frågestunden rörde utsikterna till enhetliga EU-listor. Sofie Blombäck påpekade att dagens nationella system inte alltid har funnits och att alleuropeiska listor inte är uteslutna på mycket lång sikt, om de växer fram underifrån. Hermann Schmitt menade att idén är orealistisk och att ”starka nationella enhetliga partier utgör grundvalen”. Dessutom passar ett sådant system bättre för centraliserade enhetsstater än för en förbundsstat som Tyskland, menade Schmitt, samtidigt som Björn Kjellström påpekade att systemet kan gynna stora länder, som Tyskland.