Värdepapperisering i EU: från systemrisk till tillväxtmotor?

Ett av EU:s främsta mål är stärka konkurrenskraften för att klara av att finansiera framtida satsningar och möta ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar. Samtidigt saknas flera avgörande byggstenar – inte minst kapital. Många företag upplever en resursbrist som försvårar strategiska utvecklingsprojekt och kommersialisering av nya produkter.

Hur EU ska frigöra mer kapital och stärka EU:s tillväxt har således haft hög politisk prioritet under senare år. Det framgår inte minst av innehållet i Enrico Lettas och Mario Draghis rapporter från 2024 som i hög grad har format EU:s strategier för ekonomisk utveckling. Ett exempel är en finansieringsmetod som enligt Draghi skulle stärka de europeiska bankernas utlåningskapacitet och som skulle vara en central pusselbit i Lettas föreslagna spar- och investeringsunion (SIU), nämligen det som kallas värdepapperisering. Man bör dock minnas att det som nu betraktas som en tillväxtmotor nyligen ansågs utgöra en systemrisk.

Värdepapperisering och risker

Värdepapperisering innebär att flera lån, som ges ut av finansinstitut, slås samman till större produkter som investerare kan köpa delar av. Men inte direkt av finansinstituten; lånen flyttas till ett separat bolag för ett särskilt ändamål (Special Purpose Vehicle, SPV). Dessa emitterar i sin tur värdepapper med låntagarnas återbetalningar som säkerhet.1 På så vis överförs risker från finansinstitutet till värdepappersinvesterare, och finansinstitutets riskvägda tillgångar minskar. Eftersom lagstiftade kapitalkrav beräknas som en procentandel av de riskvägda tillgångarna innebär detta att värdepapperisering frigör kapital som finansinstitutet kan använda till ytterligare utlåning.2

Men var det inte just värdepapperisering som spelade en stor roll i den globala finanskrisen? Jo, det stämmer, värdepapperisering bidrog starkt till finanskrisen. Många banker i USA tillhandahöll bolån till hushåll med svag ekonomi. Dessa lån såldes vidare till investerare genom SPV:er, vilket ledde till att allt fler riskabla lån tillhandahölls av bankerna – då de kunde avhända sig en stor del av risken. När bostadspriserna föll var det många som inte kunde betala sina lån och värdet på dessa värdepapper rasade. Finanssystemet tappade förtroendet för produkterna, de var för komplexa, icke-transparenta och riskerna var inkorrekt prissatta. Eftersom värdepapperna ägdes av investerare världen över spreds finanskrisen globalt.

Efter finanskrisen bedömdes värdepapperiseringen initialt som riskdrivande, icke-transparent och finansiellt destabiliserande. Mot denna bakgrund infördes skärpta regelverk och mer restriktiva synsätt, i syfte att minska systemrisker och återställa förtroendet för marknaden. Detta medförde att värdepapperiseringsutvecklingen i EU stannade av, trots senare införande av nya regelverk. I USA har marknaden däremot återhämtat sig: marknadsvärdet motsvarar cirka 55 procent av BNP, att kont­rastera med drygt 5 procent i EU. Denna skillnad anges vara en viktig orsak till den låga kapitaltillgången i EU jämfört med i USA.3 Enligt CEPS (2026) kan en starkare EU-marknad för värdepapperisering möjliggöra nyutlåning på 130–320 miljarder euro årligen. Som jämförelse visar bankstatistiken att nyutlåningen från kreditinstitut inom EU låg på 32 miljarder euro år 2024.4

Förhandlingar om sänkta kapitalkrav

Hur hanteras värdepapperiseringsfrågan i EU idag? För att söka införa SIU har kommissionen presenterat flera förslag. Ett första lagstiftnings­paket från juni 2025, med ändringar i ramverket för just värdepapperisering, syftar till sänkta och mer riskkänsliga kapitalkrav, förenklad administration, öppenhet för internationella transaktioner och ökad transparens. Rådet biföll i december 2025. Europaparlamentet antog i stora drag (med knapp majoritet) förslaget i maj 2026 och till hösten följer trepartssamtal. Förhandlingarna kommer att avgöra detaljerna. Av särskilt intresse blir kapitalkravens miniminivåer (capital floor), här föreslår parterna olika procentsatser.

Bedömningarna av förslagets möjliga effekter skiljer sig åt. The Association for Financial Markets in Europe (AFME) menar att reformen sannolikt inte är tillräckligt långtgående för att förändra de europeiska finansmarknaderna i grunden. The European Money and Finance Forum (SUERF) framhåller däremot att förslaget, om det genomförs framgångsrikt, kan stärka kapitalmarknaderna och öka utlåningskapaciteten för investeringar i den gröna och digitala omställningen. Samtidigt varnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén för att skyddsmekanismerna som infördes efter finanskrisen riskerar att försvagas. Sammantaget råder osäkerhet kring både reformens genomslag och vilka risker den slutliga regleringen kan medföra.

Mellan risk och möjlighet: en balansgång

Mot denna bakgrund är det värt att lyfta tre faktorer. För det första har SIU nu ett momentum; det saknas en fungerande kapitalmarknad i EU, vilket hotar EU:s tillväxt. EU:s finansmarknader är fragmenterade. bland annat på grund av nationella skillnader i lagstiftning, beskattning och tillsyn. Genom en rad olika förslag strävar EU efter ökad harmonisering av kapitalmarknader. Därutöver söker unionen nu minska beroendet av omvärlden av säkerhetsskäl. Sammantaget kan det nu vara möjligt att söka stärka EU:s värdepapperiseringsmarknad – som en del av SIU.

En andra faktor är att det sällan finns några ”gratisluncher”. Det handlar om att balansera risker och kostnader: att främja ett effektivt kapitalutnyttjande och samtidigt säkra den finansiella stabiliteten. Enkelhet, standardisering och verklig risköverföring bör vara kärnan i regelverket, men man måste också undvika att nya sårbarheter uppstår, i takt med att marknaden växer. Liksom så ofta handlar det om det finstilta, vilket kräver en grundlig analys. Det gäller exempelvis kapitalkravens miniminivåer: att sänka kraven gör att banker kan frigöra mer kapital, men det kan också leda till en mer sårbar banksektor om de kvarvarande buffertarna visar sig vara otillräckliga vid framtida systemkriser.

För det tredje är det oklart i vilken utsträckning den låga europeiska värdepapperiseringsnivån beror på en stark kultur av riskaversion, och hur mycket som är avhängigt EU:s nuvarande regelverk.5 Kan ett nytt regelverk också förändra skepsisen mot värdepapperisering i EU?

Sammanfattningsvis har värdepapperiseringen i EU gått från att efter finanskrisen betraktas som en central källa till systemrisk till att diskuteras som ett möjligt verktyg för att stärka kapitalmarknaderna och öka utlåningskapaciteten. De pågående reformförslagen inom ramen för spar- och investeringsunionen (SIU) speglar denna förskjutning, men förväntningarna går isär kring både effekter och risker. Frågan som återstår är därför om EU kan återuppliva värdepapperisering på ett sätt som stärker konkurrenskraften och överbryggar den skepsis som råder idag, utan att samtidigt riskera den finansiella stabiliteten i framtiden.

1 De sammanslagna lånen paketeras som olika produkter (”trancher”, med olika risk och avkastning.).

2 Det finns också så kallad syntetisk värdepapperisering, vilket är relativt vanligt i EU. Se exempelvis SUERF, The European Money and Finance Forum, Policy Note, nr. 360, 2024.

3 Därutöver är företag i EU i högre utsträckning bankfinansierade: 80–85 procent medan 15–20 procent av företag finansieras genom obligationer. Se exempelvis European Stability Mechanism (ESM), Reviving securitisation in Europe for CMU, Luxemburg: ESM, 2021.

4 Den totala utlåningen från kreditinstitut låg på 26,84 biljoner euro samma år enligt European Banking Federation (EBF), Banking in Europe: Facts and Figures, Bryssel: EBF, 2025.

5 För en diskussion om riskaversion i EU, se exempelvis Draghi, M., The future of European competitiveness: A competitiveness strategy for Europe, Part A, s. 64, Bryssel: Europeiska kommissionen, 2024.