The Future of the Economic and Monetary Union: Reform Perspectives in France, Germany, Italy and the Netherlands

Varför är EMU en del av EU:s framtidsdebatt?

Ekonomiska och monetära unionen är det område där den europeiska integrationen är som djupast. När EU:s framtid diskuteras är det därför självklart att EMU prioriteras. Euroområdet är också i behov av reformer: finanskrisen och den efterföljande statsskuldkrisen blottade svagheter som ännu inte åtgärdats. Det handlar bland annat om sårbarheter på finansmarknaderna och nivån på offentliga och privata skulder. Europeiska kommissionen pekar också på att styrningen av euroområdet är i behov av effektivisering, och att allmänhetens stöd för euron kommer att minska om man inte tar itu med de ekonomiska och sociala skillnader som förvärrades i och med krisen.

Vilka reformförslag diskuteras just nu?

Redan under perioden 2014–2015 kom Europeiska kommissionen med förslag, varav en del har genomförts. Syftet var bland annat att skydda skattebetalare i samband med bankkriser och att samarbeta när gränsöverskridande banker går omkull.

Senare diskussionsunderlag från 2017 handlar om att reformera EMU i två etapper. Förslagen för perioden 2017–2019 syftar exempelvis till att minska riskerna på finansmarknaderna och att stärka den ekonomiska och finansiella politikens koppling till euroområdets prioriteringar. Under nästa etapp, 2020–2025, föreslås mer långtgående reformer, som att utveckla ett europeiskt insättningsgarantisystem och en central stabiliseringsmekanism. Tanken är också att införliva mellanstatliga krisåtgärder med EU:s regelverk och ett mer bindande ramverk för att euroländernas ekonomier ska närma sig varandra.

I december 2017 presenterade kommissionen nya diskussionsunderlag i linje med de tidigare. De syftar bland annat till en europeisk valutafond och – mer kontroversiellt – en europeisk ekonomi- och finansminister. Dessutom föreslås åtgärder inom ramen för långtidsbudgeten som ska stabilisera ekonomierna.

Vilka är de huvudsakliga skiljelinjerna?

Den viktigaste skiljelinjen går mellan de länder som förordar riskdelning och de som förespråkar riskminskning. När det gäller de fyra länder som studeras i denna antologi står Frankrike och Italien på den förstnämnda sidan. Båda vill se långtgående reformer, en hög grad av riskdelning, budgetreformer och gemensam skuldsättning, väl medvetna om att en del av detta ligger långt fram i tiden. Särskilt Italien driver på för en uppmjukning av åtstramningspolitiken. Tyskland och Nederländerna förespråkar istället att mer ska regleras och omstruktureras på nationell nivå innan det kan bli tal om EU-stöd. I synnerhet Tyskland förordar starkare marknadsincitament – att marknadens aktörer riskerar att förlora pengar bör vara en reglerande faktor.

Stora skillnader kan också framträda när man ska gå in på detaljerna i förslagen, och det gäller även de förslag där det nu verkar finnas samstämmighet.

Vad är bakgrunden till denna antologi om EMU-debatten?

Huvudsyftet med denna antologi (och det seminarium som Sieps anordnade med de fyra forskarna den 26 januari 2018) är att ta reda på vilka EMU-reformer vi kan vänta oss på kort och lång sikt, med utgångspunkt i fyra länders positioner. Att Frankrike och Tyskland ingår förklaras av att inga reformer kan åstadkommas utan att de är eniga. Nederländerna valdes som representant för länder som varit skeptiska till flera av de senaste årens reformer. I den gruppen ingår bland annat Österrike liksom de baltiska och de nordiska länderna.

Italien har både liknande problem som övriga sydeuropeiska medlemsstater och unika erfarenheter av krisen. Landet är också euroområdets tredje största ekonomi. En viktig poäng är att det är centralt att få med sig Italien, trots en svag politisk ledning eller politiska ledare som är impopulära på EU-nivå. Det har inte blivit mindre viktigt efter valet den 4 mars, som har orsakat svårigheter att bilda regering. Däremot ser utsikterna till en EMU-reform sämre ut med en populistisk än med en teknokratisk regering.

Hur realistiskt är kommissionens förslag mot bakgrund av uppfattningarna i medlemsstaterna?

Kommissionens mer långtgående förslag kommer sannolikt inte att vinna gehör i Tyskland. För att ett mått av riskdelning ska accepteras av tyskarna krävs en kombination med marknadsdisciplin och riskminskning. Frankrike vill etablera en ambitiös plan tillsammans med Tyskland men de franska förslagen tar ännu ingen hänsyn till tyskarnas förbehåll, bland annat att motverka alltför stora offentliga utgifter. Nederländerna är ännu mer obekväma med reformagendan än Tyskland, medan Italiens regering förmodas stödja flera av de föreslagna reformerna. Däremot är det troligt att italienarna motsätter sig bland annat begränsningar för bankers exponering mot hemlandets statsskuld.

Hur stort inflytande har EU-institutionerna i processen?

Det är Europeiska kommissionen som lägger fram förslag, men om de blir verklighet eller inte ligger helt och hållet hos medlemsstaterna. I det sammanhanget har Europeiska rådet fått en viktig roll, det vill säga där medlemsstaternas stats- och regeringschefer samlas. Nästa gång de träffas är den 28–29 juni. Då kommer EMU-reformer att diskuteras och åtminstone någon form av överenskommelse är att vänta.

På vilket sätt spelar den kontinentala EMU-debatten roll för Sverige (och andra länder utanför euroområdet)?

Värt att komma ihåg är att Sverige inte har något undantag när det gäller EMU-medlemskap och därmed är formellt förpliktat att ansluta sig till Ekonomiska och monetära unionen när kriterierna väl uppfyllts. I ett större perspektiv handlar Sveriges intresse av EMU-debatten om hur vi ska förhålla oss till en kärna som blir allt mer integrerad. För Sverige och andra länder utanför euroområdet gäller att det finns en risk för att förlora inflytande. Ju mer integrerat euroområdet blir, desto större blir den risken.

Går det att säga något om hur mycket eurokrisen och den påföljande statsskuldkrisen har påverkat EU som helhet?

Å ena sidan har skiljelinjerna mellan de länder som är med i EMU och de som står utanför blivit skarpare, å andra sidan har krisen möjliggjort en fördjupning av EMU:s regelverk som troligen inte varit möjlig annars. Länderna utanför euroområdet kan därmed sägas ha hamnat längre från EU:s kärna, och bland befolkningen i länderna utanför EMU har motståndet mot euron dessutom vuxit sig betydligt starkare. Samtidigt ska man komma ihåg att det i båda fallen rör sig om högst heterogena grupper. Effekterna för EU som helhet kan slutligen vara svåra att få syn på eftersom andra kriser har hamnat i förgrunden, framför allt kring migration och rättsstatens principer.