EU och den globala ordningen:
Hur kan EU bidra till att internationella organisationer genomför FN:s hållbarhetsmål?

I september 2015 antog FN:s medlemsländer de globala målen för hållbar utveckling – Agenda 2030. EU har införlivat målen med sitt eget arbete och är en stor global aktör inom alla berörda områden.

I den här översikten tecknar statsvetaren Lars Niklasson en bild av utmaningarna för den multilaterala ordningen och EU:s möjligheter att främja hållbarhetsmålen.

Av översikten framgår att målen skulle kunna utgöra en gemensam multilateral agenda, men att det finns flera hinder och begränsningar. En viktig omständighet är att den multilaterala ordningen har försvagats på senare år. Det handlar även om att

• de internationella organisationerna på området har konkurrerande mandat
• hållbarhetsmålen präglas av otydligheter och motsägelser
• politiken styrs på flera nivåer, vilket öppnar för konflikter
• många samhällen präglas av korruption, diktatur och klanstyre.

Ett argument är att det är både önskvärt och möjligt för EU att inta en ledande global roll. Ett problem för EU som aktör är dock den inre splittringen – svårigheten att ”tala med en röst”. Men enligt författaren är det inte givet att unionens styrka kommer sig av att tala unisont: inom EU gäller det snarare att verka för en större samsyn genom processer som bygger förtroende, och att utveckla handlingskraft – det räcker inte att hylla den multilaterala ordningen.

Ett annat argument är att Sverige kan inta en ledarroll inom EU, med tanke på intresset för och erfarenheterna av den politikutveckling som efterfrågas globalt.

För att bli en inflytelserik aktör krävs dock mer kunskap om andra länders värderingar och ståndpunkter, inte minst om likheter och skillnader i synen på samhällsutveckling. En viktig poäng i det sammanhanget är att ökad politisk integration inte måste leda till att alla länder blir lika.