COVID-19: The EU legislative process proves resilient and adaptable, but democracy has suffered

Pandemin har inneburit att EU:s institutioner inte har kunnat arbeta på samma sätt som tidigare. Vissa formella förfaranden har behövt ersättas av alternativa sätt att nå fram till beslut, en omställning som har visat på stora variationer när det gäller de viktigaste EU-institutionernas beredskap och reaktioner.

I denna Europapolitiska analys granskar Valentin Kreilinger och Selma Bendjaballah, båda forskare i statsvetenskap – vid Sieps respektive Sciences Po Paris – i vilken utsträckning omställningen har påverkat EU-institutionernas arbetsmetoder och lagstiftningsprocess samt maktförhållandena inom och mellan institutionerna. Effekterna ställs mot långsiktiga tendenser för EU:s lagstiftningsarbete i stort.

Analysen utgår från tre nyckelord: dels vilken motståndskraft och anpassningsförmåga som lagstiftningsprocessen har visat under covid-19-krisen, dels demokrati, närmare bestämt huruvida EU:s lagstiftning uppfyller samma demokratiska standarder som tidigare.

Även om antalet lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen har minskat sedan 2010, visar författarna att antalet antagna rättsakter var exceptionellt lågt under 2020. I viss mån har EU:s institutioner och lagstiftningsprocess även påverkats negativt vad gäller tillgänglighet, öppenhet och ansvarsutkrävande.

Författarnas slutsats är att utvecklingen har förändrat maktförhållandena inom och mellan institutionerna. Vissa demokratiska grunder har också tagit skada, bland annat konstaterar de en marginalisering av Europaparlamentets roll i krishanteringen.

Samtidigt som det återstår att se vilka institutionella förändringar som kommer att finnas kvar och vilka som kommer att försvinna, förmodar författarna att förhandlingar kan komma att bli ett viktigare inslag i EU.