Informal Groupings in EU Foreign Policy: A Sustainable Arrangement?
Lissabonfördraget syftade till att fördjupa integreringen av medlemsstaternas utrikespolitik på EU-nivå. Trots det styrs EU:s agerande i omvärlden ofta av informella grupperingar av medlemsstater. Maria Giulia Amadio Viceré (EUI) beskriver dessa samarbeten och analyserar dem utifrån två kriterier: effektivitet och ansvarsutkrävande. (2021:2epa)
Ett syfte med Lissabonfördraget var att foga samman medlemsstaternas utrikespolitik på EU-nivå, särskilt med den nya befattningen unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik/vice ordförande för kommissionen samt inrättandet av Europeiska utrikestjänsten.
Under de dryga tio år som gått sedan fördraget trädde i kraft har EU:s utrikespolitik dock ofta styrts av informella grupper av medlemsstater. Den samlade europeiska utrikespolitiken har också blivit mer komplex.
För att bidra till förståelsen av denna dynamik – som hittills inte har analyserats i någon större utsträckning – beskriver Maria Giulia Amadio Viceré de informella grupperingarna inom EU:s utrikespolitik efter det att Lissabonfördraget trädde i kraft. I fokus står EU:s östra och södra grannskapsområden. Författaren analyserar därefter samarbetsformerna utifrån kriterierna effektivitet och ansvarsutkrävande.
Trots att dessa samarbetsmönster kan ha positiva effekter menar författaren att de säger något om den europeiska utrikespolitikens styrformer – de är fragmenterade och i stort reformbehov.
Maria Giulia Amadio Viceré är forskare (Marie Skłodowska-Curie Fellow) vid Robert Schuman Centre, Europeiska universitetsinstitutet (EUI).