Kan nationella domstolar påverka EU-rätten genom förhandsavgörandeprocessen?

Den nationella domstolens roll för EU:s rätts- och domstolsordning förankras i fördragen, framför allt i artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Där etableras en så kallad förhandsavgörandeprocess som ger alla domstolar i EU:s medlemsstater möjlighet att vända sig direkt till EU-domstolen med frågor om hur EU-rätten ska tolkas. För medlemsstaternas högsta rättsinstanser är detta en skyldighet.

Förfarandet ger den nationella domstolen möjlighet att stärka sin begäran om förhandsavgörande med argument som den anser är betydelsefulla för frågan. En sådan motivering sätter inte bara frågorna i ett sammanhang utan kan även belysa effekterna av olika tolkningar och ger utrymme för den nationella domstolen att presentera egna argument och ta ställning till vilken tolkning den förespråkar. Nationella domstolar har därför tillskrivits en roll som ger dem inflytande på EU-rättens utveckling.

I den här europapolitiska analysen diskuterar Anna Wallerman Ghavanini, lektor i processrätt och docent i EU-rätt vid Göteborgs universitet, hur nationella domstolar utnyttjar möjligheten att motivera begäranden om förhandsavgöranden. Hennes empiriska studie visar att EU-domstolen sällan accepterar den hänskjutande domstolens föredragna lösning på tolkningsfrågorna, och att den nationella domstolen därmed inte har en framträdande roll i EU-rättens utveckling.

Förhandsavgörandeprocessen framstår därför som ett strikt uppdelat snarare än gemensamt ansvar för rättskipningen i EU-rättsliga mål, där de nationella domstolarna svarar för rättstillämpningen i det enskilda målet medan EU-domstolen åtnjuter tolkningsföreträde.

En slutsats är dock att nationella domstolar kan öka sin genomslagskraft genom att ge utförliga och objektiva motiveringar som kan underlätta EU-rättens integration i den egna medlemsstaten. Analysen pekar på att de svenska domstolarna inte utnyttjar den möjligheten fullt ut.