The recovery and resilience facility:
Too complex a governance system for meaningful accountability?

Det brukar sägas att EU inte har några ordentliga ekonomiska muskler. Till skillnad från dess medlemsstater saknar unionen möjlighet att driva in och spendera pengar. Men för att reparera den ekonomiska skada som covid 19-pandemin (och åtgärderna för att förhindra dess spridning) medförde enades medlemsstaterna om att EU skulle låna upp till tre fjärdedels biljoner euro. Därmed ökar EU sina tillgängliga medel med runt 67 procent de kommande åren. Detta paket kallas Next Generation EU, och 90 procent av dess medel kommer att kanaliseras genom den så kallade Faciliteten för återhämtning och resiliens, RRF.

RRF finansieras genom att gemensamma lån tas för gemensamt överenskomna syften, delvis omfördelande sådana. Lånen förändrar inte unionens ekonomiska styrka i grunden – det kan alltså inte beskrivas som ett ”Hamiltonskt” skede för EU – men åtgärderna innebär ändå ett steg mot en allt fastare sammanslutning, åtminstone tillfälligt. De ekonomiska åtgärdernas demokratiska legitimitet beror emellertid på huruvida beslutsfattarna kan hållas till svars för hur mycket som spenderas och på vad. Ansvarighet är också viktigt för att minska riskerna för förskingring, som är en betydande risk när stora summor ska omsättas i snabb takt.

I denna rapport kartlägger Maria-Luisa Sánchez-Barrueco, universitetslektor vid Universidad de Deusto i Bilbao, hur ansvarsförhållandena ser ut i RRF. Vem står till svars inför vem och för vad? Vilka sanktionsmöjligheter finns?

Frågorna är inte helt enkla att besvara då styrelseformerna är komplicerade. Dessutom spelar Europaparlamentet – vanligtvis en central aktör när ekonomiskt ansvar utkrävs – en mindre roll i detta sammanhang. Författaren gör också en uppskattning av huruvida detta arrangemang skapar möjlighet för ”ansvarighetens väktare” att fullgöra sin uppgift (kommissionen gentemot medlemsstaterna, rådet gentemot kommissionen, Europaparlamentet, nationella parlament, bedrägeribekämpande myndigheter etc.).

Det finns några ljuspunkter, inte minst att förvaltningen av RRF kräver ovanligt hög grad av transparens och återrapportering. Men rapportförfattaren finner också betydande tillkortakommanden: den komplicerade förvaltningen gör att granskare hindras av brist på tid, intresse och mandat.