Adjusting the CAP for new EU Members: Lessons from Previous Enlargements

I samband med tidigare utvidgningar av EU har jordbrukssektorn varit ett av de svåraste områdena, och så lär det bli även inför kommande utvidgningar.

Det hänger delvis samman med att jordbruket inom EU är en starkt reglerad sektor, vilket därmed kräver djupgående reformer i kandidatländerna. En annan förklaring är att EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) utgör en av de största utgiftsposterna i EU:s budget.

I denna Europapolitiska analys diskuterar Alan Matthews (professor emeritus i europeisk jordbrukspolitik, University of Dublin Trinity College) vilka lärdomar som kan dras från tidigare utvidgningar. Bland annat belyser han de speciallösningar som utformades för att de tidigare kandidatländerna skulle kunna integreras smidigt i den gemensamma jordbrukspolitiken.

Med tanke på budgetbegränsningarna för kommande utvidgningar tittar författaren särskilt på hur EU hanterade kostnaderna i samband med att unionen utvidgades till låginkomstekonomier med stora jordbrukssektorer.

Givet att budgeten för jordbrukspolitiken inte utökas finns det enligt författaren flera alternativ, däribland den givna lösningen att fasa in betalningar till nya medlemmar.

På lång sikt menar han dock att det krävs ändrade kriterier för hur medlen fördelas mellan medlemsländerna. Det skulle kunna minska de beräknade överföringarna till de nya medlemmarna, men en viktig omständighet är att detta också skapar vinnare och förlorare inom de nuvarande medlemsstaterna.

Exakt hur EU:s jordbrukspolitiska stöd ska utvidgas till att omfatta nya medlemmar kommer att fastställas i anslutningsförhandlingar. Ett avtal med Ukraina lär dock bli avgörande: landet står för 75 procent av kandidatländernas sammanlagda jordbruksareal och 55 procent av deras sammanlagda sysselsättning inom jordbruket.