EU:s rättighetsstadga 20 år: från Frankfurt (1848) till Lissabon (2009)
EU:s rättighetsstadga proklamerades i Nice i december 2000 som en högtidlig deklaration, men redan från början ville många se den som grundstenen i en konstitution för Europeiska unionen. Det blev den aldrig, men med Lissabonfördraget gavs stadgan juridiskt bindande status. Om stadgans tillkomst berättar Daniel Tarschys, som deltog i förhandlingarna. (2020:13epa)
Uppdraget att sätta samman EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna byggde på beslut av Europeiska rådet i Köln och Tammerfors 1999, men vad man ville åstadkomma var medlemsstaterna inte överens om. Ett syfte, skriver Daniel Tarschys som företrädde Sveriges statsminister i förhandlingarna, var att göra de rättigheter som förstärkts genom EU-samarbetet mer överskådliga och synliga för medborgarna. Men på många håll betraktades stadgan även som basen för ett europeiskt grundlagsbygge. Det blev den inte, men med Lissabonfördraget fick stadgan till sist en juridiskt bindande status.
Att anpassa stadgan till nationella grundlagar och gällande internationella konventioner blev en vansklig utmaning och strider bröt ut kring många principer och ordval. För att nå enighet krävdes tydliga markeringar av att stadgan enbart gällde vid tillämpningen av EU:s eget regelverk.