Political accountability in EU multi-level governance: the glass half-full
Finns det tillräckligt politiskt ansvarsutkrävande i styrningen av EU? Kan och vill allmänheten och dess representanter ställa beslutsfattarna till svars för deras beslut? Yannis Papadopoulos, professor i statsvetenskap, undersöker mekanismerna för horisontellt och vertikalt ansvarsutkrävande gentemot EU-institutionerna och utvärderar hur effektiva de är. (2021:4)
Under det senaste decenniet har två tydliga fenomen bidragit till att förändra landskapet för politiskt ansvarsutkrävande: Europaparlamentets och de nationella parlamentens ökade makt till följd av Lissabonfördraget samt Europeiska rådets roll som krishanterare – Europeiska rådet är nu den dominerande institutionen när det gäller ekonomisk styrning.
Dessa och andra förändringar inventeras i den här rapporten av Yannis Papadopoulos, professor i statsvetenskap vid Lausanne universitet. Han undersöker inte bara kommissionen och EU:s beslutsfattare utan även andra institutioner vars funktion kräver en hög grad av oberoende, som EU-domstolen och Europeiska centralbanken. Författaren noterar områden där ansvarsutkrävandet har blivit bättre (Europaparlamentets kontroll av överstatliga beslut), där det står sämre till (bristen på transparens i både Europeiska rådet och ministerrådet) och där försämringar skett (bristen på lagligt stöd för den mäktiga Eurogruppen, som står utanför juridisk kontroll).
Författaren konstaterar således att glaset är halvfullt, och att inget tyder på att det snart kommer att fyllas: det finns mekanismer för politiskt ansvarsutkrävande, men de varierar mellan områden och de är inte fullständiga. Bristerna är dock verkliga och förbättringar – utifrån de konkreta rekommendationer som finns här – skulle bidra till EU:s legitimitet. Dessa frågor bör tas upp av konferensen om Europas framtid, om den ska lyckas med målet att stärka den europeiska demokratin.