Europeiska planeringsterminen: En forskningsöversikt

EU befinner sig i en rad kriser och den ekonomiska situationen är pressad. Finanspolitiken utmanas på flera fronter och risken för recession är stor. För att motverka ekonomiska kriser har EU bland annat infört det som kallas den europeiska planeringsterminen, som är en viktig del av EU:s finanspolitiska ramverk. Planeringsterminen går ut på att medlemsstaternas finanspolitik koordineras och övervakas samt att ekonomiska risker identifieras och åtgärdas.

I denna Europapolitiska analys ger Monika Hjeds Löfmark, forskare i nationalekonomi vid Sieps, en översikt över forskningen om den europeiska planeringsterminen. Hon beskriver hur den inrättades 2011 mot bakgrund av finanskrisen och eurokrisen som drabbat Europa under föregående år.

Finans- och eurokrisen blottlade problemet med att euroområdet har centraliserad penningpolitik medan finanspolitiken sköts nationellt. När planeringsterminen infördes var syftet således framför allt att hjälpa EU-länderna att bedriva hållbar finanspolitik, upprätta realistiska budgetprognoser och skapa bättre samordning av politik och regelverk. Planeringsterminen följer ett årligt schema där finanspolitiken koordineras. Kommissionen identifierar ekonomiska risker i medlemsländerna och utfärdar så kallade landsspecifika rekommendationer som medlemsstaterna har att följa.

Planeringsterminen har fått ta emot kritik från många håll, bland annat för att den saknar socialt perspektiv, fokuserar på åtstramningar och brister i legitimitet. Kritiken har också föranlett förändringar. Numera tar terminen sociala hänsyn och tillåter mer expansiv finanspolitik i vissa lägen. Fler förändringar har också aviserats.

Författaren finner att många forskare menar att planeringsterminen har bidragit till mer hållbar finanspolitik men att det finns potential för förbättring – medlemsstaterna kan bli bättre på att följa rekommendationerna och EU-institutionerna kan arbeta för att öka planeringsterminens legitimitet.