EU:s nya finanspolitiska ramverk: tredje gången gillt?

EU:s finanspolitiska regelverk har kritiserats för att vara konjunkturförstärkande, för komplicerat och svårt att efterleva. För att åtgärda problemen har EU:s lagstiftare därför enats om en reform. I denna Europapolitiska analys undersöker Jonas Eriksson, utredare i nationalekonomi på Sieps, om det nya regelverket innebär en förbättring.

Det finanspolitiska regelverket behövs eftersom euroländerna har en gemensam penning- och valutapolitik medan finanspolitiken är nationell. Oansvarigt agerande från medlemsländerna kan då skapa problem som spiller över på övriga unionen. Sedan reglerna tillkom på 1990-talet har flera reformer genomförts. Den senaste föreslogs av kommissionen 2023 och antogs av rådet och Europaparlamentet tidigare i år.

Förändringarna sammanfattas i sex punkter.

• En utgiftsregel ersätter den strukturella saldoregeln.

• Reglerna introducerar bättre incitament och ska cementera ett medelfristigt perspektiv i budgetprocesserna.

• Regelverket förenklas.

• Reglerna tar större hänsyn till offentliga, tillväxtdrivande, investeringar.

• Det nationella ägandeskapet av budgetprocesserna förstärks.

• Europeiska finanspolitiska nämnden får en förstärkt roll.

Analysförfattaren finner att flera av förändringarna ligger i linje med vad som efterfrågats i den akademiska litteraturen och att reformen innebär flera förbättringar. Samtidigt är skillnaden mot det tidigare regelverket begränsad. De viktigaste förändringarna rör reglerna för minskning av budgetunderskott och statsskulder. Författaren efterlyser också en starkare roll för finanspolitiska råd.