Quo EDIS? Bankunionen och den gemensamma insättningsgarantin
En gemensam insättningsgaranti är tänkt att fullborda EU:s bankunion. I denna rapport ger nationalekonomen Jens Forssbæck en bred ekonomisk belysning av såväl insättningsgarantier i allmänhet som av det föreslagna gemensamma systemet, EDIS. Analysen visar att fördelarna överväger och att effekterna för svensk del kan förväntas bli små. (2024:4)
EU:s bankunion kom till i samband med eurokrisen och är tänkt att vila på tre pelare. De första två är redan på plats – gemensam tillsyn och resolution av banker – medan den tredje ännu inte har införts: gemensamma insättningsgarantier (European Deposit Insurance Scheme, EDIS). Syftet med en insättningsgaranti är att förebygga så kallade uttagsanstormningar och därigenom motverka bankkriser och stora samhällsekonomiska kostnader.
I den här rapporten ger Jens Forssbæck, docent i nationalekonomi, en bred belysning av såväl insättningsgarantier i allmänhet som av det aktuella förslaget till en gemensam insättningsgaranti. Analysen fokuserar på syften och problem med insättningsgarantier, hur insättningsgarantier förhåller sig till övriga delar av det finansiella skyddsnätet samt för- och nackdelar med ett gemensamt garantisystem på överstatlig nivå. Författaren drar även slutsatser om vad en gemensam insättningsgaranti kan betyda för svensk del.
Det var 2015 som Europeiska kommissionen föreslog att en fullt ömsesidig garanti mellan samtliga banker inom bankunionen skulle vara genomförd till år 2024. Det politiska motståndet mot EDIS har dock varit starkt och bottnar till stor del i farhågor om indirekta transfereringar från finansiellt starkare till finansiellt svagare länder. Kommissionen lade därför 2017 fram ett förslag som gör systemet både nationellt och gemensamt, men det har i praktiken skapat osäkerhet kring hur garantin ska utformas och införas.
Enligt författaren överväger fördelarna klart nackdelar och risker i ett fullt ömsesidigt gemensamt garantisystem: en gemensam insättningsgaranti skulle bidra till att bryta samberoendet mellan banker och statsfinanser inom bankunionen, fylla sitt stabiliserande syfte i samtliga länder och förbättra bankers incitament genom en starkare koppling mellan risk och försäkringskostnad. Ett blandat nationellt-gemensamt system kan fånga några av fördelarna, men det skulle också kunna ge snedvridningseffekter och mer subventionering mellan länder.
De potentiella effekterna för svensk del kan förväntas bli relativt begränsade, även om bedömningen försvåras av osäkerheten kring utformningen av EDIS. Det är dock troligt att en gemensam insättningsgaranti leder till reformer på andra områden och det är därför relevant för Sverige att beakta hur garantin förändrar bankunionen som helhet.