Egna medel och gemensamma mål. En analys av kommissionens förslag till nya intäkter för EU

1. Inledning

Kriserna har avlöst varandra på senare år och utsatt Europeiska unionen (EU) för en rad utmaningar, med omfattande finansiella effekter. Trycket har ökat på såväl EU:s som medlemsstaternas budgetar. Europeiska kommissionens förslag till framtida flerårsbudget för åren 2028–2034 är den största hittills och uppgår till närmare två biljoner euro (1,26 procent av EU:s samlade bruttonationalinkomst, BNI).1 De historiska erfarenheterna ger skäl att tro att medlemsstaterna i slutändan kommer att enas om en lägre nivå än så, men det ger ändå en fingervisning om storleksordningen på de belopp som ska finansieras.2

I samband med uppgörelsen om Next Generation EU (NGEU) – det EU-gemensamma lån som etablerades för att möjliggöra en ekonomisk återhämtning efter covid-19-pandemin – kom medlemsstaterna även överens om att introducera nya egna medel (Europeiska kommissionen et al., 2020). Ett viktigt skäl till överenskommelsen var att återbetalningen 2028–2058 skulle ske, med kommissionens (2025, s. 3) ord, ”utan onödiga nedskärningar i EU-program eller alltför stora ökningar av BNI-bidragen”.3

I samband med förslaget till en ny flerårig budgetram presenterade kommissionen (2025) även förslag till ett nytt beslut om egna medel. I förslaget ingår både korrigeringar i de befintliga fyra egna medlen (se vidare nedan) samt införande av fem nya egna medel. De nya egna medlen är intäkter från:

• certifikathandeln inom mekanismen för koldioxidjustering vid gränsen (CBAM);
• handeln med utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem (ETS1);4
• en progressiv avgift för större företag baserad på deras nettoomsättning (den så kallade Företagsresursen för Europa, Core);
• en punktskatt på tobaksprodukter (Tedor); samt
• en inflationsjusterad avgift på två euro per kilogram icke-insamlat elavfall.

Enligt kommissionens uppgifter och egna beräkningar (se nedan) skulle de nya egna medlen och korrigeringarna av de befintliga egna medlen minska andelen för EU-budgetens dominerande intäktskälla, de så kallade BNI-baserade inkomsterna, från 67 till 51 procent (Europeiska revisionsrätten, 2026). Det innebär således att BNI-baserade egna medel även fortsatt skulle vara budgetens dominerande inkomstkälla.

1.1 Syfte, teoretiskt ramverk och avgränsningar

I den här studien analyseras kommissionens förslag till nya egna medel. Analysen inspireras av teoribildningen fiskal federalism – vilken har nära kopplingar till EU:s subsidiaritetsprincip – där fokus ligger på förekomsten av stordriftsfördelar eller gränsöverskridande externa effekter (se vidare nedan). Det är samtidigt viktigt att konstatera att det bara är ett sätt att betrakta EU:s inkomster: även andra argument är möjliga att använda, som exempelvis att en inkomstkälla helt enkelt är åtkomlig.

I analysen görs inga uträkningar av de finansiella effekter som skulle följa av den resulterande sammansättningen av egna medel. Det är emellertid ett viktigt perspektiv: medlemsstaternas finans- och budgetdepartement håller noga reda på vilka fördelningsaspekter som uppstår av vilka utgifter och intäkter som budgeten består av. Däremot undersöks i vilken utsträckning kommissionens förslag verkligen minskar medlemsstaternas finansieringsbörda. Analysen kommer att visa att endast ett av kommissionens förslag (Core) skulle kunna minska medlemsstaternas totala finansieringsbörda. Övriga egna medel kommer medlemsstaterna antingen att behöva betala ur statsbudgetarna (BNI-avgiften, momsavgiften, plastavgiften och elavfallsavgiften); eller se sig gå miste om till sina statsbudgetar (TOR, CBAM, ETS1 och Tedor).

Den analysram som används nedan lånar alltså inspiration från fiskal federalism, en teoribildning som framför allt utvecklades av Oates (1972; 1999).5 För analysen i avsnitt 4, nedan, innebär det kortfattat att EU-nivån främst bör satsa på kollektiva nyttigheter6 som motiveras av att det antingen föreligger stordriftsfördelar som inte kan realiseras på en lägre nivå eller gränsöverskridande effekter som endast kan hanteras (internaliseras) på en högre nivå. Kopplingen till EU:s subsidiaritetsprincip i artikel 5.3 FEU avseende stordriftsfördelar och gränsöverskridande effekter är därmed tydlig.7 Ett viktigt tillägg i fiskal federalism jämfört med subsidiaritetsprincipen är emellertid att det inte bör råda alltför heterogena preferenser bland medlemsstaterna. Skälet till detta är inte minst de politiska kostnader som kan uppstå om preferenser åsidosätts, samt att ansvarsutkrävandet bör ske på samma nivå som beslutsfattandet.8

Analysen inleds med en beskrivning av den historiska bakgrunden till EU:s system för egna medel och dess rättsliga grund, tidigare diskussioner om intäktssidan samt hur budgeten finansieras i dag. Därefter analyseras kommissionens förslag till beslut om egna medel. Analysen delas in i två delar: den första delen betraktar förslagen utifrån deras effektivitet, det vill säga om det råder stordriftsfördelar eller gränsöverskridande externa effekter. Den andra delen betraktar heterogeniteten bland medlemsstaternas preferenser, baserat på den offentliga diskussionen om kommissionens förslag i Ekofinrådet i oktober 2025. En summering med en kort framtidsutblick avslutar studien.

2. Finansieringen av EU:s budget och beslutet om egna medel

2.1 Den historiska utvecklingen av EU:s egna medel

EU:s budget finansieras i dag av fyra egna medel.9 De första två intäktskällorna etablerades i och med det första beslutet om egna medel år 1970 (Europeiska gemenskapernas råd, 1970). Motivet var att ersätta de direkta finansiella bidragen till budgeten från de dåvarande sex medlemsstaterna.10 Från och med 1971 introducerades intäkter från tullar samt jordbruks- och sockeravgifter. De brukar benämnas ”traditionella egna medel”, eller TOR (traditional own resources). Sedan 2017 återstår främst tullintäkterna. Medlemsstaterna behöll ursprungligen 10 procent av uppbörden, vilket sedermera har höjts till 25 procent av de insamlade medlen, för att täcka uppbördskostnader. TOR-andelen av de egna medlen brukar vara 10–15 procent.

Samma beslut angav att det från 1975 skulle introduceras ett eget medel baserat på den harmoniserade mervärdesskattebasen (”momsavgiften”), för att täcka kvarvarande finansieringsbehov om TOR var otillräckliga. Momsavgiften infördes gradvis efter 1975 (Benedetto, 2019). I dag tas en normalskattesats på 0,3 procent ut från varje medlemsstats momsunderlag. För att undvika en regressiv effekt – det vill säga att medlemsstater med lägre inkomst får relativt sett större finansieringsbörda – har ett tak på 50 procent av medlemsstaternas BNI införts i uträkningen. Momsavgiften brukar stå för ungefär 10–15 procent av de egna medlen.

Det visade sig ganska omgående att de två intäktskällorna inte räckte till för att finansiera budgeten. De dåvarande nio (sedermera tolv) medlemsstaterna behövde vid flera tillfällen skjuta till pengar och budgetbråken var både återkommande och växande (se Lindner, 2006, för en översikt).11 För att åtgärda problemen föreslog kommissionen år 1987 en omfattande reform (Europeiska kommissionen, 1987).12 En av åtgärderna var etablera ett tredje eget medel: en avgift baserad på medlemsstaternas BNI. Denna ”BNI-avgift” blir så stor som den behöver bli för att budgetens utgifter och intäkter ska vara i balans. Den har också blivit den dominerande intäktskällan och står i dag för ungefär två tredjedelar av de egna medlen. Som finansieringsinstrument kännetecknas BNI-avgiften således av såväl stabilitet som finansiell tillräcklighet, samtidigt som det (på gott och ont) tydligt visar medlemsstaternas respektive finansieringsbörda.

Avslutningsvis trädde EU:s fjärde och senast införda egna medel i kraft år 2021 (Europeiska unionens råd, 2020). Det är en avgift på 0,8 euro per kilogram icke-återvunnen plastförpackning i varje medlemsstat. Denna plastförpackningsavgift står för ungefär fem procent av finansieringen.

Av avgörande betydelse för diskussionen om EU:s egna medel är att unionen inte har befogenhet att utforma och implementera de verktyg som behövs för att samla in intäkter till budgeten. Följaktligen betalas intäkterna in från medlemsstaterna, i tre av fallen baserat på statistiska beräkningar (momsavgiften, BNI-avgiften och plastförpackningsavgiften). Tullintäkterna uppstår däremot genom den gemensamma tullunionen, men även i detta fall är det trots allt nationella myndigheter som samlar in intäkterna.

2.2 De rättsliga ramarna och taket för EU:s egna medel

De rättsliga ramarna för besluten om egna medel har inte bara effekter för hur beslut om egna medel fattas, utan även för en lång diskussion om EU:s egna medel som vi går in på nedan. Den rättsliga grunden för EU:s intäkter återfinns huvudsakligen i artikel 311 FEUF,13 som fastslår att:

1. Unionen ska ha nödvändiga medel för att bedriva sin politik och täcka sina utgifter.14
2. Budgeten ska ”finansieras helt av egna medel”.
3. Beslut om egna medel fattas med enhällighet i rådet, efter att ha hört Europaparlamentet (med absolut majoritet), och måste godkännas av samtliga medlemsstater ”i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser”.
4. Unionen har rätt att både introducera nya och ta bort befintliga egna medel.

Det är med andra ord tydligt att budgetens intäktssida är en i högsta grad mellanstatlig fråga: besluten fattas på liknande sätt som vid fördragsändringar samt med begränsat inflytande från Europaparlamentets sida. Det framgår även att det inte finns något som rättsligt hindrar införandet av nya egna medel.

Formuleringen ”finansieras helt av egna medel” är utgångspunkt för en långvarig diskussion om att etablera intäkter som är unika för EU och oberoende av medlemsstatliga beslut. Det är emellertid i praktiken omöjligt att finna sådana intäktskällor vid sidan om de intäkter som genereras inom ramen för EU:s gemensamma politikområden (se vidare nedan).

Det är i sammanhanget värt att notera ytterligare två aspekter av relevans för EU:s egna medel. För det första gäller ett antaget beslut om egna medel till dess att rådet antar ett nytt beslut. För det andra är artikel 311 FEUF också rättslig grund för det så kallade taket för egna medel. Taket för egna medel sätter gränser för hur mycket pengar unionen kan begära in från medlemsstaterna och den etablerade nivån ska tillse att alla åtaganden täcks med marginal. Den här marginalen (eng. headroom) kan användas för att begära in pengar från medlemsstaterna om budgeten av olika skäl inte räcker till. Marginalen är emellertid också möjlig att använda för att reservera ett låneutrymme för unionen. Exempelvis genomfördes en tidsbegränsad höjning av taket för egna medel, från 1,4 till 2 procent av EU:s BNI, för att möjliggöra de ovan nämnda NGEU-lånen. Taket för egna medel har således kommit att spela en allt viktigare roll i och med en allt större gemensam skuldsättning med budgeten som säkerhet.

2.3 Tidigare diskussioner och förslag på nya egna medel

Som nämndes inledningsvis har kommissionen (2021, 2023) vid två tillfällen redan lämnat förslag till nytt beslut om egna medel. Det första förslaget handlade om nya egna medel baserade på CBAM, ETS och ett företagsbaserat eget medel. Det andra förslaget var i stor utsträckning samma förslag, men framför allt modifierades den företagsrelaterade komponenten.

Försöken att finna egna medel har givetvis en längre historia än så.15 Återkommande politiska diskussioner om EU-budgetens framtida finansiering ledde bland annat till en översyn inom ramen för långtidsbudgeten 2000–2006. Det som gör denna översyn intressant för den här analysen, är den särskilda underlagsstudie som genomfördes av Philippe Cattoir (2004), vid tidpunkten tjänsteperson i kommissionen. Han använde åtta budgetära, fördelningspolitiska och effektivitetsrelaterade kriterier för att analysera totalt nio potentiella egna medel.16 Rapporten påvisade både styrkor och svagheter hos samtliga undersökta alternativ.

Två av de analyserade förslagen finns delvis kvar på agendan. Den första av dessa skulle innebära någon form av gemensam företagsbeskattning. Den främsta styrkan – och ett viktigt skäl till att frågan är kvar på agendan – är att gemensam företagsbeskattning skulle kunna förbättra resursallokeringen på den inre marknaden, inte minst genom att motverka skatteläckage från hög- till lågskatteländer och minska skattekonkurrensproblemen – det vill säga att det uppstår en kapplöpning mot botten avseende medlemsstaternas bolagsskattesatser.17 Ett av problemen som Cattoir fångar upp i bedömningen av en mer renodlad företagsbeskattning var att det skulle kräva ytterligare harmonisering av medlemsstaternas bolagsbeskattning. Intäkterna bedömdes i analysen därtill som instabila över tid. Det kanske största problemet är emellertid att det ännu är en politiskt känslig fråga. Det är vidare även känsligt i ett handelsperspektiv, det vill säga om en gemensam företagsbeskattning innebär en försämring av europeiska företags möjlighet att konkurrera på världsmarknaderna.

Den andra intäktskällan i Cattoirs (2004) analys, som även figurerar i kommissionens förslag från 2025, är en punktskatt på tobak.18 En av de stora fördelarna bedömdes vara att skattebasen till stor del redan var harmoniserad. En annan fördel var (och är) stabiliteten, det vill säga att det är en produkt som kännetecknas av en oelastisk efterfrågan (konsumtionen påverkas relativt lite av priset), varför det är förhållandevis enkelt att öka intäkterna från den. Den största nackdelen med förslaget bedömdes vara den ojämlika fördelningen av skattebasen mellan medlemsstaterna, vilket antyder att det skulle kräva någon form av utjämningsmekanism (detta avspeglas även i medlemsstatsdiskussionen; se vidare avsnitt 3.6, nedan).

Tio år senare, 2014, gjordes ett nytt försök att utvärdera och föreslå nya egna medel av en högnivågrupp ledd av den tidigare kommissionären och italienske premiärministern Mario Monti (Monti et al., 2016). Montigruppen menade att BNI-avgiften gör att medlemsstaterna fokuserar på nettoflödena till och från budgeten, snarare än själva innehållet i budgeten, vilket gör budgeten till ett nollsummespel som försvårar rationella beslut. De menade vidare att intäktssidan bättre borde spegla EU:s politiska mål och rekommenderade därför att nya egna medel skulle införas. Bland de mer lovande intäktskällorna nämnde de en reformerad momsbas, en gemensam bolagsskattebas (utifrån det så kallade Common Consolidated Corporate Tax Base, CCCTB), en skatt på finansiella transaktioner samt klimatrelaterade intäkter. Gruppen ansåg också att EU:s övriga intäkter – som avgifter kopplade till digitala marknaden, gränskontroller och miljöregler – borde användas mer systematiskt.

Även Europaparlamentet har länge gjort gällande att BNI-avgiftens dominans underminerar EU:s förmåga att agera strategiskt, investera långsiktigt och upprätthålla medborgarnas förtroende – på senare tid exempelvis i en resolution (Europaparlamentet, 2023). Resolutionen framhåller att nya egna medel krävs för att framtida generationer ska slippa att bära kostnaderna genom högre skatter för att finansiera NGEU-lånen. Förslagen till nya egna medel inkluderade ETS, CBAM samt intäkter som uppstår genom OECD:s konvention om internationell företagsbeskattning – det som på engelska benämns Base Erosion and Profit Shifting (BEPS) – men man efterlyste även bolagsskattebaserade egna medel genom det så kallade BEFIT – ett föreslaget rättsligt ramverk för beskattning av större företag i EU – en unionsomfattande skatt på finansiella transaktioner, en gränsmekanism mot social dumpning, beskattning av kryptotillgångar samt olika former av statistikbaserade bidrag för att ersätta systemet med medlemsstatliga rabatter.

Utgångspunkten i såväl Montigruppens som Europaparlamentets resonemang är underförstått att de valda intäktskällorna är fristående från medlemsstaterna, underlättar deras finansieringsbörda, samt att de är finansiellt tillräckliga för att finansiera EU:s budget. Som Cattoir (2004) konstaterade redan för dryga 20 år sedan (se även Darvas et al., 2025) och som demonstreras av effekterna av kommissionens förslag (se vidare nedan), håller inte dessa argument. Slutsatsen av detta är att en perfekt intäktskälla som uppfyller alla villkor inte står att finna – så länge EU inte är en fiskal union med egen rätt att införa skatter.

Valet av egna medel är därför i grunden politiskt, snarare än tekniskt. Det är i sig ett gott skäl att utgå från ett subsidiaritetsperspektiv i bedömningen av nya egna medel. En annan viktig slutsats är att den framtida finansieringsmodellen måste kombinera flera egna medel om syftet är att minska den huvudsakliga komponenten, BNI-avgiften.19 Avslutningsvis måste de enskilda egna medlen sättas i relation till hur de påverkar helheten i EU:s finansieringssystem och vilka fördelningseffekter som uppstår medlemsstaterna emellan.

2.4 Sammanfattning av avsnittet

EU:s system för egna medel har vuxit fram stegvis sedan 1970 och består i dag av fyra intäktskällor: tullar, en harmoniserad momsavgift, BNI-avgiften och plastförpackningsavgiften från 2021. Taket för egna medel begränsar hur mycket EU kan kräva in men kan även användas för att skapa ett finansiellt utrymme för både oförutsedda behov och gemensam upplåning, vilket blev centralt för NGEU-instrumentet. De rättsliga ramarna i artikel 311 FEUF slår fast att unionen ska ha tillräckliga resurser, att budgeten ska finansieras helt av egna medel och att beslut om dessa kräver enhällighet och nationell ratificering, vilket gör beslutet om egna medel till ett i grunden mellanstatligt instrument där Europaparlamentets roll är begränsad.

Flera försök har gjorts att hitta en inkomstkälla som uppfyller en rad budgetära kriterier – som tillräcklighet, stabilitet och jämlikhet mellan medlemsstaterna – och som samtidigt underlättar medlemsstaternas finansieringsbörda. Valet av egna medel är i grunden politiskt. En enskild unionsinkomst som uppfyller samtliga relevanta kriterier för egna medel saknas. De BNI-baserade bidragen, med alla dess styrkor och svagheter, är svåra att kringgå och kommer att vara en viktig inkomstkälla alldeles oavsett vilka nya egna medel som än introduceras i framtiden.

3. Kommissionens förslag till beslut om egna medel

3.1 Införande av nya egna medel

Som nämndes inledningsvis har kommissionen presenterat förslag till fem nya intäktskällor:

1. Intäkter från mekanismen för koldioxidjustering vid gränsen, CBAM,20 där 75 procent av intäkterna från certifikathandeln föreslås gå till EU:s budget.
2. Intäkter från första pelaren i EU:s utsläppshandelssystem, ETS1,21 där 30 procent av intäkterna från försäljningen av utsläppsrätter skulle tillfalla EU:s budget.22
3. Intäkter från den föreslagna Företagsresursen för Europa, Core, en progressiv avgift för större EU-företag och företag från tredjeland med säte i EU som har en nettoomsättning på över 100 miljoner euro.
4. Intäkter från en harmoniserad punktskatt på tobak och tobaksrelaterade varor, Tedor, där en uttagssats på 15 procent skulle tillämpas för alla medlemsstater på tobaksvaror som ”frisläpps för konsumtion multiplicerat med medlemsstaternas respektive minimiskattesatser”.
5. Intäkter från en avgift på icke-insamlad elektisk och elektronisk utrustning i medlemsstaterna, med en inflationsjusterad avgift på två euro per kilo icke-insamlat elavfall.

3.2 Korrigeringar av befintliga egna medel

Kommissionen vill även göra korrigeringar i de befintliga egna medlen, med den övergripande motiveringen att bevara inkomstbasen. Vad gäller TOR, till att börja med, föreslår kommissionen att minska andelen som medlemsstaterna får behålla för hanteringen av tullintäkterna till 10 procent (från dagens 25 procent). Kommissionen menar att detta bättre återspeglar medlemsstaternas faktiska kostnader för tullutrustning, personal, digitalisering och information.23

Det är del i en övergripande och långvarig önskan från kommissionens sida att förenkla ett komplext och svårgenomträngligt system för egna medel. Följaktligen vill kommissionen även ta bort samtliga övriga justeringar. Det skulle inkludera taket på 50 procent av medlemsstaternas respektive BNI i uträkningen av momsavgiften – vilken, som nämndes ovan, infördes för att undvika att medlemsstater med lägre inkomster skulle få en större finansieringsbörda – samt de rabatter på BNI-avgiften som Sverige i dag har (tillsammans med Danmark, Nederländerna, Tyskland och Österrike).24 Avslutningsvis vill kommissionen att plastförpackningsavgiften höjs från 0,8 till 1 euro per kilogram icke-insamlade plastförpackningar och att den justeras för inflationen.

3.3 En extraordinär krishanteringsmekanism

Som antyddes ovan vill kommissionen (2025) även höja taket för egna medel för att etablera en extraordinär krishanteringsmekanism för åren 2028–2034. Krishanteringsmekanismen skulle möjliggöra för kommissionen, med grund i en rådsförordning,25 att emittera obligationer med budgeten som säkerhet för vidarelån till en medlemsstat som har, eller hotas av, svårigheter (i enlighet med artikel 122 FEUF). Det är värt att notera att det skulle röra sig om lån som ska betalas tillbaka av den eller de medlemsstater som mottar lånen. Det är emellertid långt ifrån säkert att denna krismekanism blir verklighet, givet motståndet i medlemsstatskretsen (se nästa avsnitt). Med samtliga åtaganden som kommissionen har föreslagit, skulle taket för egna medel 2028–2034 landa på 2,6 procent av EU:s BNI (se figur 1).

Krishanteringsmekanismen lägger alltså på ytterligare 0,25 procentenheter av EU:s BNI utöver taket för egna medel. Intressant i sammanhanget är Europeiska revisionsrättens (2026) notering att kommissionen även borde ha tagit hänsyn till stödlånet på 90 miljarder euro till Ukraina.

3.4 Sammanfattning av avsnittet

I avsnittet beskrivs kommissionens förslag till fem nya egna medel – CBAM-intäkter, ETS1-intäkter, Core-avgiften för stora företag, en harmoniserad tobaksaccis (Tedor) och en avgift på icke-insamlat elavfall. Dessa kompletteras av förändringar i befintliga egna medel, där kommissionen vill minska medlemsstaternas behållning av tullintäkter, avskaffa momstaket och nationella rabatter samt höja plastavgiften. Ett viktigt syfte till förslaget är att minska medlemsstaternas finansieringsbörda. I förslaget ingår även en extraordinär krishanteringsmekanism – som skulle kräva att taket för egna medel höjs med ytterligare 0,25 procent av EU:s BNI – för att möjliggöra lån till medlemsstater i svårigheter.

4. Analys av kommissionens förslag

4.1 Övergripande bedömning av effekter på finansieringsbördan

Ett vanligt förekommande argument i diskussionen om EU:s egna medel är som nämndes ovan att det behövs en minskning av BNI-avgiften och en substantiell ökning av intäktskällor som ger EU en genuin finansiell autonomi och frikopplar unionen från medlemsstatliga beslut. Argumentationen brukar göra gällande att intäkterna därmed får en direkt koppling till EU:s politik och att medlemsstaternas fokus på nettopositioner visavi budgeten minskar. Det är i sig en rimlig teoretisk utgångspunkt, men den förutsätter att två villkor uppfylls: att de intäkter som genereras är tillräckligt stora och att detta sker utan koppling till medlemsstaterna.

Vad gäller den första punkten visar den resulterande sammansättningen av egna medel i kommissionens förslag från 2025 tydligt att villkoren inte uppfylls. De föreslagna inkomsterna är till att börja med förhållandevis blygsamma i relation till den totala budgeten. Figur 2 illustrerar fördelningen av de olika egna medlen i enlighet med kommissionens förslag.

Som framgår av figur 2 minskar BNI-avgiften endast till att stå för drygt hälften av de egna medlen och är med andra ord även fortsatt den dominerande intäktskällan – trots att hela fem nya egna medel införs.

Vad gäller det praktiska genomförandet är det tydligt att det inte är möjligt att kringgå medlemsstaterna. Som tabell 1 visar involverar samtliga förslag på ett eller annat sätt medlemsstaternas statsbudgetar eller deras myndigheter.

Tabell 1. Påverkan på medlemsstaterna av kommissionens förslag
Intäktskälla	Effekter/uppbörd	Medlemsstatlig påverkan
CBAM	Medlemsstaterna går miste om 75 % av intäkterna	Minskade intäkter
ETS1	Medlemsstaterna går miste om 30 % av intäkterna	Minskade intäkter
Core	Belastar ej (direkt) statsbudgetar	Uppbörd via medlemsstaters skattemyndigheter
Tedor	Medlemsstaterna betalar ur statsbudgetar	Ökade utgifter
Elavfall	Medlemsstaterna betalar ur statsbudgetar	Ökade utgifter
TOR	Medlemsstaterna förlorar mellanskillnad	Minskade intäkter
Momsavgift	Medlemsstaterna betalar ur statsbudgetarna	Ökade utgifter
BNI-avgift	Besparing för medlemsstaternas statsbudgetar	Ökade utgifter för medlemsstater med rabatter
Plastavgift	Medlemsstaterna betalar ur statsbudgetarna	Ökade utgifter
Källa: Europeiska kommissionen (2025)

Det noterbara undantaget avseende medlemsstaternas statsbudgetar är alltså Core, som för all del involverar medlemsstaternas skattemyndigheter för uppbörden, men som inte (direkt) implicerar en ökad börda för medlemsstaternas statsbudgetar.

En sista övergripande aspekt att ta hänsyn till innan vi går in på de respektive förslagen, är att finansieringen av budgeten svårligen kan sägas bli mer transparent och lättbegriplig av att antalet intäkter mer än fördubblas. Det leder rimligen också till ökade administrativa kostnader i såväl medlemsstaterna som i kommissionen,26 samtidigt som vi kan förutspå att en hel del tid kommer att behöva ägnas åt beräkningar av fördelningseffekter medlemsstaterna emellan.

4.2 Förslagens gränsöverskridande effekter eller skalfördelar

4.2.1 CBAM och ETS1

Med utgångspunkten att EU:s egna medel ska ha starka kopplingar till unionens politik och vara egna medel i sin egen rätt, är intäkter från CBAM och ETS1 förhållandevis uppenbara som EU-inkomster. Det rör sig i båda fallen om EU-gemensamma system och tydliga gränsöverskridande effekter: utsläpp från produktion som avger koldioxid och omfattas av CBAM, liksom de kategorier som ingår i ETS1, rör luftföroreningar med effekter över hela EU:s territorium. Således finns välgrundade skäl att göra dessa två intäktskällor till nya egna medel.

Det är samtidigt viktigt att vara medveten om att de båda kan betecknas som Pigouskatter, med vilket avses att deras raison d’être är att påverka beteenden i ekonomin, framför allt konsumtionen av en vara. En minskad konsumtion av klimatskadliga produkter är önskvärd men leder samtidigt till krympande intäkter, förutsatt att de i praktiken också fyller rollen som styrmedel. Deras andel av finansieringen kan därför förväntas krympa över tid. Det är ett relativt svagt motargument i ljuset av att BNI-avgiften kommer att dominera EU:s intäktssida alldeles oavsett om samtliga fem egna medel accepteras, men det reser ändå frågan om långsiktiga effekter på BNI-avgiften.27

4.2.2 Core – Företagsresursen för Europa

När det gäller frågan om Core, det vill säga en progressiv avgift baserad på större företags nettoomsättning, är det till att börja med lovande att intäktskällan är fristående från medlemsstaternas statsbudgetar. Som vi såg i föregående avsnitt skulle gemensam företagsbeskattning kunna motiveras av såväl skalfördelar som gränsöverskridande effekter. Skatteläckage och bolagsflytt inom EU:s inre marknad kan sannolikt inte hanteras på medlemsstatsnivå. I förlängningen av det argumentet skulle det eventuellt finnas möjlighet att öka den totala gemensamma skatteuppbörden. En viktig förutsättning ur ett budgetärt perspektiv är att motsvarande belopp sparas i form av en sänkning av BNI-avgiften. Ur ett subsidiaritetsperspektiv verkar en företagsskatt, åtminstone i analysramens första del, vara välmotiverad.

Ett första betydande problem med just Core är emellertid att den riktar in sig på stora företags nettoomsättning. Det skulle innebära att den föreslagna avgiften slår olika beroende på vilken typ av verksamhet ett företag bedriver. Företag med relativt liten omsättning men hög vinst får en lägre avgift, medan företag med stor omsättning och förhållandevis låg vinst får en högre avgift. Följaktligen slår den föreslagna avgiften orättvist. Den skulle därtill kunna inträffa för företag under år då de går med förlust (se exempelvis Christie et al., 2025; Europeiska revisionsrätten, 2026).

Ett angränsande problem är att en felaktigt utformad företagsbeskattning kan verka konkurrenshämmande för europeiska företag. En europeisk företagsbeskattning bör motiveras utifrån att den åtgärdar existerande problem – exempelvis relaterade till skattekonkurrensproblem eller de problem som har identifierats inom ramen för OECD:s BEPS-projekt – snarare än att i första hand ses som en inkomstkälla. Core synes ha utformats utan hänsyn till eventuella handelseffekter. Den sammantagna bilden är därför att Core-förslaget är olämpligt.

4.2.3 Tedor och elavfall

De två återstående förslagen kan också motiveras utifrån EU:s verksamhet och politik, om än med något svagare kopplingar än övriga förslag. Kommissionen motiverar uttagssatsen för tobak med stöd i EU:s hälsopolitiska mål och elavfallsavgiften med att det skulle ge positiva miljöresultat samt stödja EU:s strategiska oberoende av kritiska råvaror. I båda fallen rör det sig emellertid om områden med delade befogenheter, och i exempelvis socialpolitiska frågor om i huvudsak nationella befogenheter.28

I fråga om stordriftsfördelar eller gränsöverskridande effekter är dessa två egna medel inte helt uppenbara: elavfallsavgiften liknar på flera sätt plastförpackningsavgiften i såväl utformning som effekter, vilka företrädesvis är lokala. Om syftet är att öka insamlingen av kritiska råvaror genom återvinning av elavfall kan det sannolikt åstadkommas effektivare genom lagstiftning. Europeiska revisionsrätten (2026, s. 21) varnar också för underrapportering, ”på grund av att små producenter utesluts från uppgiftsrapporteringen, att det förekommer aktörer som åker snålskjuts och att täckningen av försäljning online och gränsöverskridande köp är ofullständig.”

Kommissionen menar att uttagssatsen på tobak och tobaksvaror motiveras av den gränsöverskridande handel som uppstår genom skillnader i medlemsstaternas skattepolitik. Det är ett argument som skulle falla inom ramen för subsidiaritetsperspektivet, men här är frågan huruvida en uttagssats är den mest effektiva och ändamålsenliga åtgärden. En avgift ovanpå befintliga punktskatter är ett trubbigt instrument som riskerar att leda till ytterligare marknadsmässiga snedvridningar, beroende på medlemsstaternas skattepolitiska agerande.

4.2.4 Korrigeringar i befintliga egna medel

Det kan även finnas skäl att korrigera det befintliga systemet för egna medel. Den redan införda plastförpackningsavgiften träffas som nämndes ovan av samma motargument som elavfallsavgiften. Även här har revisionsrätten (2026) varnat för problem med underrapportering. Framför allt är effekterna lokala och behöver därför hanteras av medlemsstaterna. Utformningen av plastförpackningsavgiften och momsavgiften gör dem huvudsakligen till statistiska skapelser: EU tar inte in moms, utan det är medlemsstaterna som betalar in pengar baserat på den egna momsskattebasen. Momsavgiften är också en intäktskälla vars beräkningsbas i många år har fått utstå kritik från revisionsrätten för att vara utsatt för förhållandevis omfattande bedrägerier (se exempelvis Europeiska revisionsrätten, 2025). Följaktligen skulle dessa två egna medel – plastförpacknings- och momsavgifterna – kunna tas bort ur finansieringen i enlighet med artikel 311 tredje stycket FEUF.

4.3 Medlemsstaternas respons: heterogenitet i preferenser

Den svenska reaktionen på kommissionens förslag är till att börja med generellt negativ (Regeringen, 2025). Det är inte förvånande, då Sverige sedan lång tid tillbaka – oavsett regering – har motsatt sig införandet av nya egna medel. Sverige verkar också för att den svenska rabatten ska kvarstå och har ambitionen att hålla avgiften till EU så låg som möjligt. Vidare motsätter sig Sverige, liksom Nederländerna och Tyskland, nya låneinstrument och avvisar därför det föreslagna krishanteringsinstrumentet. I flera fall delas de svenska farhågorna i de respektive delarna i medlemsstatskretsen, även om det konstateras att Sverige ”[b]land likasinnade medlemsstater är […] mest skeptisk till att introducera nya egna medel” (Regeringen, 2025, s. 13).

När kommissionens förslag till beslut om egna medel diskuterades i Ekofinrådet den 10 oktober 2025 (Europeiska unionens råd, 2026), var responsen blandad. Fem av medlemsstaterna (Italien, Frankrike, Litauen, Polen och Rumänien) var generellt positiva till förslaget, medan lika många länder (Tyskland, Nederländerna, Sverige, Irland och Estland) var generellt negativa. Vissa medlemsstater höll med kommissionen om att alla rabatter bör försvinna (Italien, Irland, Polen, Ungern och Slovakien), medan de medlemsstater som för närvarande har rabatter argumenterade för att de bör finnas kvar (Tyskland, Sverige, Nederländerna och Österrike).29 Ett genomgående drag i diskussionerna bland de medlemsstater som var positiva till nya egna medel var att de bör undvika påverkan på medlemsstaternas budgetar. Av den anledningen varnades för att flera av förslagen – i synnerhet Tedor och elavfallsavgiften – påverkar medlemsstaternas statsbudgetar negativt.

Av de fem förslagen till nya egna medel verkar CBAM åtnjuta störst stöd. Frankrike, som framstod som mest positivt till förslaget i dess olika delar (med undantag för Core), vill dessutom se att andelen av certifikathandeln i CBAM höjs från 75 till 100 procent av intäkterna. Därutöver gav även Österrike, Litauen, Polen, Tjeckien, Rumänien, Polen, Slovakien, Bulgarien och Slovenien olika starkt stöd till CBAM. Följaktligen är CBAM det enskilda förslag som kanske har bäst förutsättningar att få stöd i medlemsstatskretsen. Det är noterbart att CBAM dessvärre också genererar lägst inkomst av de föreslagna egna medlen.

Det minst populära förslaget synes vara Core, då så många som elva medlemsstater (Tyskland, Nederländerna, Österrike, Luxemburg, Portugal, Malta, Frankrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien) uttryckte stark skepsis. Det vanligaste motargumentet var att det skulle hämma den europeiska konkurrenskraften. Även Polen uttryckte farhågor om konkurrenskraften men nöjde sig med konstaterandet att förslaget bör undersökas vidare.

Resterande tre egna medel fick blandad respons. Tedor verkar endast ha uttryckligt stöd av Malta, medan Belgien nöjde sig med en varning om att både Tedor och elavfallsavgiften skulle utgöra krympande intäktskällor över tid. Österrike, Malta och Slovakien uttryckte initialt stöd för elavfallsavgiften, samtidigt som flera medlemsstater varnade för regressiva effekter (att medlemsstater med lägre BNI får en jämförelsevis större börda) vad gäller både ETS1 och Tedor. Ett stort antal medlemsstater kritiserade framför allt Tedor och elavfallsavgiften för att det endast omfördelar bördorna på ett sätt som inte påverkar medlemsstaternas statsbudgetar positivt.

Enligt Europeiska rådets ordförande António Costa skulle stödet för nya egna medel ha varit betydligt större bland stats- och regeringscheferna i diskussionerna vid Europeiska rådets informella möte den 23–24 april 2026 (Europeiska rådet, 2026), där det dessutom skulle ha funnits en öppenhet för att diskutera de förslag som har lämnats av Europaparlamentet (se avsnitt 2.3, ovan).30 I avsaknad av skriftlig dokumentation från diskussionen i Europeiska rådet är det svårt att väga denna uppgift mot diskussionen i Ekofinrådet.

4.4 Sammanfattning av avsnittet

I detta avsnitt analyserades kommissionens förslag till nytt beslut för egna medel med utgångspunkt i teorin om fiskal federalism. Intäkter från CBAM och ETS1 bedöms som välmotiverade eftersom de bygger på fullt EU-gemensamma system och hanterar gränsöverskridande klimateffekter, även om deras intäkter väntas minska över tid. Förslaget om Core, en omsättningsbaserad avgift på stora företag, kan ses som principiellt motiverat som motmedel mot skattekonkurrens, men det är felutformat: det skulle slå orättvist mellan olika typer av företag och även potentiellt slå mot företag när de går med förlust. De två övriga förslagen, en harmoniserad tobaksskatt och en avgift på icke-insamlat elavfall, saknar tydliga stordriftsfördelar och har främst nationella effekter. Det gör dem svagt motiverade som EU-gemensamma intäkter utifrån den valda analysramen.

Samtliga föreslagna egna medel utom (möjligen) Core innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för medlemsstaterna, vilket understryker svårigheten för unionen att finna nya intäkter utan nationell påverkan. I medlemsstatskretsen är stödet störst för CBAM som inkomstkälla, medan Core genomgående har fått omfattande kritik för att försämra EU:s konkurrenskraft. För ETS1 varnas för regressiva effekter, medan Tedor och elavfallsavgiften har mött en högst blandad respons. Från svensk sida finns ett generellt motstånd mot att introducera nya egna medel.

5. Summering och framtid

Ur ett subsidiaritets- och europeiskt integrationsperspektiv passar vissa av de föreslagna intäkterna bättre som unionsgemensamma medel. Tullar, CBAM och ETS1 är tydliga exempel på gränsöverskridande system som saknar nationell hemvist och lämpar sig därför väl som EU-intäkter. Däremot är det svårare, ur samma subsidiaritetsperspektiv, att motivera inkomster från tobak, elavfall och plastförpackningar. Stordriftsfördelar saknas och både effekter och policyimplikationer är i hög grad nationellt förankrade. Den befintliga momsavgiften hamnar i samma kategori, där problemen med bedrägerier kan ses som ytterligare ett argument för att ta bort den. I analysen har ytterligare inkomster nämnts flyktigt som möjliga egna medel. Alternativen saknas emellertid i kommissionens förslag och har därför inte analyserats här.

Med utgångspunkt i den argumentation som har förts i denna studie skulle EU således till att börja med ha fyra egna medel: BNI-avgiften, tullar, CBAM och ETS1 – det vill säga två gamla och två nya egna medel. BNI-avgiften har tvivelsutan stora fördelar, inte minst genom dess funktion att hålla budgeten i balans och dess rättvisa fördelning mellan medlemsstaterna. Det är i bästa fall tveksamt att en kraftig minskning av BNI-avgiften skulle leda till att medlemsstaternas nettoflödesfokus minskar i styrka. Så länge EU saknar egna befogenheter på skatteområdet behåller medlemsstaterna ansvaret för att samla in de pengar som betalas in till budgeten. Storleken på det egna landets nettobörda är därför mycket enkel att etablera. För att möjliggöra ett minskat fokus på medlemsstaternas nettoflöden ur EU:s budget är det långt viktigare att utgiftssidans omfördelningskomponenter (det vill säga jordbruks- och regionalstöden) minskar. Det skulle vara mindre relevant att argumentera för medlemsstatens nettoposition om EU-budgetens utgiftssida satsas på europeiska kollektiva nyttigheter (det vill säga kännetecknas av gränsöverskridande externa effekter eller skalfördelar).

På längre sikt skulle möjligen ett femte eget medel kunna vara någon form av gemensam företagsbeskattning. Flera förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda: För det första måste inkomstkällan vara oåtkomlig för medlemsstaterna men åtkomlig för unionen. För det andra måste de beskattade företagen, genom att verka på EU:s inre marknad, bevisligen engagera sig i fördelssökande eller i att undandra beskattningsbar inkomst från den eller de medlemsstater där de är aktiva. För det tredje bör det inte uppstå effekter, genom förhållandevis tyngre skattebörda eller negativa handelseffekter, som inverkar negativt på EU-företags förmåga att konkurrera med företag i andra jurisdiktioner.

Den framtida utvecklingen är svår att förutspå. Även andra medlemsstater är likt Sverige skeptiska till nya egna medel och det är inte alls tydligt var rådet slutligen landar. Kommissionens förslag till beslut om egna medel 2021 respektive 2023 fastnade i rådets förhandlingar och det är fullt möjligt att historien upprepar sig. Med tanke på att plastförpackningsavgiften relativt nyligen kunde drivas igenom skulle elavfallsavgiften, som liknar plastförpackningsavgiften, kunna ses som en möjlig inkomstkälla som medlemsstaterna kan enas om. Här synes stödet emellertid vara relativt svagt i medlemsstatskretsen – åtminstone bland unionens finansministrar. Snarare är det inkomster från CBAM som åtnjuter störst stöd. Det är samtidigt den inkomst i kommissionens förslag som skulle generera lägst intäkter. Den kan dessutom förväntas minska över tid, givet att den syftar till att minska konsumtionen av en skadlig vara.

Den slutliga uppgörelsen är också beroende av överenskommelsen om den fleråriga budgetramen. För Sveriges del, liksom för Danmark, Nederländerna, Tyskland och Österrike, är det viktigt att rabatterna kvarstår och detta regleras i beslutet om egna medel. I ljuset av de utmaningar EU står inför och flera medlemsstaters finansiella trångmål, bör dörren hållas öppen för inkomstkällor som kännetecknas av gränsöverskridande effekter, stordriftsfördelar och goda incitament – med både CBAM och ETS som uppenbara inkomstkällor – även om det inte underlättar medlemsstaternas finansieringsbörda. Än viktigare är emellertid att fortsätta omdirigeringen av budgetens utgiftssida, från omfördelande stöd till genuint europeiska satsningar. Exemplen är många men bland de mer uppenbara kategorierna kan nämnas satsningar på gemensamma transportnät, rymd-, försvars- och säkerhetspolitiska initiativ samt möjliggörandet av den gröna och digitala omställningen genom exempelvis gränsöverskridande energiprojekt.

Referenser

Benedetto, G. (2019) EU-budgetens historia. Djupanalys PE 636.475. Bryssel: Europaparlamentet, Utredningsavdelningen för budgetfrågor.

Cattoir, P. (red.) (2004) Tax-Based EU Own Resources: An Assessment. Luxemburg: Publications Office.

Christie, R., Darvas, Z. M. och Van Overtveldt, J. (2025) Europe’s Looming Budget Fight. Tillgänglig vid: https://www.bruegel.org/podcast/europes-looming-budget-fight (Åtkomstdatum: 14 januari 2026).

Darvas, Z., Dom, R., Steinbach, A., Lappe, M. S. och Saint-Amans, P. (2025) Bigger, Better Funded and Focused on Public Goods: How to Revamp the European Union Budget. Bryssel: Bruegel (Bruegel Blueprint Series, 37).

ECORYS Nederland BV, Neetherlands Bureau for Economic Policy Analysis, och Institute for Economic Research (2008) A Study on EU Spending. Final Report. Report commissioned by the European Commission, Directorate for Budget. Europeiska kommissionen.

Europaparlamentet (2023) Egna medel: en ny start för EU:s finanser, en ny start för Europa, Resolution.

Europaparlamentet och rådet (2023) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/956 av den 10 maj 2023 om inrättande av en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen, L 130/52.

Europeiska gemenskapernas råd (1970) Council decision of 21 April 1970 on the Replacement of Financial Contributions from Member States by the Communities’ Own Resources, L 94/19.

Europeiska kommissionen (1977) Report of the Study Group on the Role of Public Finance in European Integration (The MacDougall Report). Bryssel.

Europeiska kommissionen (1987) Making a Success of the Single Act: A New Frontier for Europe, Meddelande från kommissionen.

Europeiska kommissionen (2021) Proposal for a Council Decision Amending Decision (EU, Euratom) 2020/2053 on the System of Own Resources of the European Union.

Europeiska kommissionen (2023) Amended Proposal for a Council Decision Amending Decision (EU, Euratom) 2020/2053 on the System of Own Resources of the European Union.

Europeiska kommissionen (2025) Förslag till rådets beslut om systemet för Europeiska unionens egna medel och om upphävande av beslut (EU, Euratom) 2020/2053.

Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (2020) Interinstitutionellt avtal av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och om sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel.

Europeiska revisionsrätten (2025) Mervärdesskattebedrägerier vid import. EU:s ekonomiska intressen skyddas inte tillräckligt när förenklade tullförfaranden vid import används. Särskild rapport.

Europeiska revisionsrätten (2026) Yttrande 04/2026 (i enlighet med artikel 287.4 i EUF-fördraget) över förslaget till ett beslut om systemet för Europeiska unionens egna medel (COM(2025) 574 final). ECA Opinion 04/2025. DOI: https://doi.org/10.2865/7637469.

Europeiska rådet (1984) Slutsatser från Europeiska rådets möte i Fontainebleau 1984.

Europeiska rådet (2026) Informellt möte med stats- och regeringscheferna – Consilium. Tillgänglig vid: https://www.consilium.europa.eu/sv/meetings/european-council/2026/04/23-24/ (Åtkomstdatum: 3 maj 2026).

Europeiska unionen (2004) Protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, C 310/207.

Europeiska unionens råd (2020) Rådets beslut av den 14 december 2020 om systemet för Europeiska unionens egna medel och om upphävande av beslut 2014/335/EU, Euratom.

Europeiska unionens råd (2026) Economic and Financial Affairs Council - Public session - 2025-10-10. Tillgänglig vid: https://video.consilium.europa.eu/event/en/28150 (Åtkomstdatum: 03 maj 2026).

Langes, H. (1994) Draft Report on a New System of Own Resources for the European Union. European Parliament Working Documents A30228/94. Europaparlamentet.

Lindner, J. (2006) Conflict and Change in EU Budgetary Politics. London: Routledge. DOI: https://doi.org/10.4324/9780203002766.

Monti, M., Daianu, D., Fuest, C., Georgieva, K., Kalfin, I., Lamassoure, A., Moscovici, P., Simonyte, I., Timmermans, F. och Verhofstadt, G. (2016) Future Financing of the EU. Final Report and Recommendations of the High Level Group on Own Resources.

Musgrave, R. A. (1959) The Theory of Public Finance. A Study in Public Economy. New York: McGraw-Hill.

Oates, W. E. (1972) Fiscal Federalism. New York: Harcourt Brace Jovanovich Inc.

Oates, W. E. (1999) ”An Essay on Fiscal Federalism”, Journal of Economic Literature, 37(3), s. 1120–1149.

Regeringen (2025) Faktapromemoria om Förslag till beslut om system för EU:s egna medel för perioden 2028 och framåt, Faktapromemoria 4 2025/26.

Saint-Amans, P. (2024) Broader Border Taxes: A New Option for European Union Budget Resources. Bruegel Policy Brief 06/24.

---

1 I EU-budgetsammanhang används BNI snarare än bruttonationalprodukt (BNP). BNI-måttet inkluderar transfereringar från utlandet och ses som ett mer rättvisande mått på medlemsstaternas betalningsförmåga.

2 Kommissionens förslag till budgetramar har historiskt alltid legat en god bit över slutuppgörelsen i ministerrådet – från ca 1,2 till ca 1 procent av EU:s BNI. Vid första anblick ser det också ut som att budgeten i det närmaste skulle fördubblas med kommissionens förslag. Det stämmer dock inte: efter att hänsyn har tagits till låneamorteringar och inflation skulle förslaget snarare innebära en ökning på dryga 30 procent.

3 Återbetalningen äter upp ungefär åtta procent av utgifterna i den föreslagna budgetramen. Kommissionen har också presenterat förslag till nya egna medel vid två tillfällen, 2021 och 2023, men dessa förslag har inte antagits av ministerrådet.

4 ETS1 reglerar handel med utsläppsrätter för koldioxidutsläpp från tillverkande industrier och anläggningar som producerar el och värme samt flygoperatörer och rederier. ETS2 fokuserar snarare på förbränning av bränslen från vägtransporter, bostäder och kommersiella eller offentliga lokaler. Även CBAM är del av EU:s utsläppshandelssystem.

5 En viktig utgångspunkt för Oates analys är Musgraves (1959) indelning av budgeten i omfördelande, stabiliserande och allokerande funktioner. Storleken på EU:s budget är för liten för meningsfull stabilisering och omfördelning, varför forskningen om EU:s budget tenderar att fokusera på dess allokerande funktion (se exempelvis ECORYS Nederland BV et al., 2008 för en applicering på EU:s budgetutgifter).

6 En kollektiv nyttighet kännetecknas av att utbudet inte påverkas av individers konsumtion av den (icke-rivalitet) samt att det inte är möjligt att exkludera någon från att konsumera nyttigheten (icke-exkluderbarhet).

7 Enligt artikel 5.3 FEU ska ”unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå.” Unionen ska vidare tillämpa principen i enlighet med ett särskilt protokoll om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (enligt proportionalitetsprincipen ska ”unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen”). På sätt och vis beaktas frågan om heterogena preferenser delvis genom de nationella parlamentens subsidiaritetskontroll, men parlamentens bedömning gäller endast frågan om det föreligger skäl utifrån gränsöverskridande effekter eller stordriftsfördelar (se Europeiska unionen, 2004).

8 För en djupare genomgång av teoribildningen hänvisas till referenserna.

9 Ungefär tio procent av intäkterna utgörs av överskott från tidigare år, böter för konkurrensbrott, återbetalningar samt löneskatter från EU-anställda.

10 Artikel 201 i Romfördraget angav att kommissionen skulle ”examine the conditions under which the financial contributions of Member States […] could be replaced by the Community’s own resources, in particular by revenue accruing from the common customs tariff when it has been finally introduced.”

11 Vid Europeiska rådets (1984) möte i Fontainebleu 1984 förhandlade Storbritannien dessutom till sig en permanent rabatt. En ny budgetprincip etablerades därmed, enligt vilken ingen medlemsstat ska ha en orimligt stor finansieringsbörda visavi EU:s budget. Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Österrike har för närvarande rabatter på sina BNI-avgifter, vilka samtliga upphör att gälla 2027 om de inte förnyas.

12 I samband med detta etablerades de fleråriga budgetramarna och det huvudsakliga beslutet om dessa förlades till Europeiska rådet.

13 Även artikel 322.2 FEUF är av relevans, enligt vilken ministerrådet (efter att ha hört Europaparlamentet och revisionsrätten) ska ”fastställa de sätt och det förfarande enligt vilka de budgetinkomster som fastställs i den ordning som gäller för unionens egna medel ska ställas till kommissionens förfogande samt bestämma nödvändiga åtgärder för att möta ett eventuellt likviditetsbehov.”

14 Artikel 315 FEUF etablerar de så kallade provisoriska tolftedelarna. Denna regel innebär att unionen, i avsaknad av beslut om ny årsbudget, månatligen kan spendera högst motsvarande en tolftedel av föregående årsbudget tills ett nytt årsbudgetbeslut föreligger.

15 Tidiga exempel på rapporter med direkta eller indirekta implikationer för EU:s intäkter var de så kallade MacDougall- och Langes-rapporterna (se Europeiska kommissionen, 1977; och Langes, 1994). En genomgång av den akademiska diskussionen om egna medel skulle kräva en längre rapport. Den intresserade läsaren kan med fördel läsa kapitel 3 i Darvas et al. (2025) för en översikt.

16 De nio inkomsterna var EU-moms, företagsskatt, energiskatt, tobaks- och alkoholskatt, intäkter från seigniorage (det vill säga intäkter från sedelpress), kommunikationsskatt, personlig inkomstskatt, skatt på finansiella transaktioner samt klimatskatt på flyg. De åtta bedömningskriterierna var finansiell tillräcklighet och stabilitet (budgetkriterium); visibilitet, driftskostnad och resursallokering (effektivitetskriterium); samt horisontell respektive vertikal jämlikhet och fördelningsbörda mellan medlemsstaterna (rättvisekriterium).

17 Problemen med multinationella företags skatteplanering och skatteundandragande ledde till OECD-projektet BEPS (Base Erosion and Profit Shifting), där 119 länder ingår. En av arkitekterna bakom projektet, Pascal Saint-Amans (2024), rekommenderar för övrigt i en rapport för tankesmedjan Bruegel att fokus flyttas mot bredare gränsbaserade skatter som skyddar den inre marknaden från skadlig skattekonkurrens (ungefär som CBAM skyddar mot klimatdumpning). Han menar att det skulle vara möjligt för unionen att dra nytta av de internationella framsteg som har gjorts med en minimiskatt (BEPS andra pelare) samt utveckla en EU-gemensam mekanism mot skatteläckage.

18 I Cattoirs analys ingick även punktskatt på alkohol.

19 Som tydliggörs i nästa avsnitt leder en minskning av BNI-avgiftens andel av finansieringen inte automatiskt till att medlemsstaternas finansieringsbörda minskar (möjligen tvärtom).

20 CBAM har introducerats gradvis och trädde i full kraft den 1 januari 2026 (Europaparlamentet och rådet, 2023).

21 ETS1 reglerar handel med utsläppsrätter för koldioxidutsläpp från tillverkande industrier och anläggningar som producerar el och värme samt flygoperatörer och rederier. ETS2 reglerar handel med utsläppsrätter för koldioxidutsläpp från förbränning av bränslen från vägtransporter, bostäder och kommersiella eller offentliga lokaler. Det omfattar även delar av energi-, tillverknings- och byggindustrin som inte redan täcks av EU ETS. Även CBAM är del av EU:s utsläppshandelssystem.

22 En intressant detalj i sammanhanget är att ETS redan i dag delfinansierar EU:s innovationsfond.

23 Kommissionen föreslår därtill att belopp som avser e-handel ska räknas in i TOR. Europeiska revisionsrätten (2026) har kritiserat kommissionen för att den inte har visat på ett övertygande sätt att medlemsstaternas uppbördskostnader faktiskt har minskat.

24 Intressant att notera är att de nu gällande rabatterna upphör efter 2027. Följaktligen försvinner rabatterna automatiskt i avsaknad av nytt egna medelsbeslut.

25 Rådsförordningen antas i enlighet med förfarandet i artikel 311 fjärde stycket FEUF, det vill säga med kvalificerad majoritet i rådet och med Europaparlamentets godkännande.

26 Se Europeiska revisionsrätten (2026) för en liknande bedömning.

27 Europeiska revisionsrätten (2026) reser också frågetecken om utsläppsrapporteringen i CBAM-deklarationerna, då kontrollen försvåras av att den görs av varuleverantörer med tillverkning i tredjeland. Det varnas även för risken att leverantörer på olika sätt söker kringgå betalning av fullt belopp.

28 Likt CBAM och ETS1 är även dessa två förslag Pigouskatter och deras andel i finansieringen av budgeten kan därmed förväntas krympa över tid.

29 Det bör noteras att Danmark innehade ordförandeskapet hösten 2025 och därför undvek att uttrycka sin åsikt.

30 Under Ekofinrådets möte i oktober 2025 uttalade Sloveniens finansminister stöd för kryptotillgångar, en inkomstkälla som även föreslås av Europaparlamentet (2023).