Krisen i Ceuta aktualiserar ett migrationspolitiskt dilemma. Om EU-länderna vill begränsa irreguljär migration behövs samarbete med länder i närområdet, vilket också ger länderna verktyg för att utöva påtryckningar mot EU. Bernd Parusel, forskare i statsvetenskap vid Sieps, föreslår en översyn av EU:s externa migrationspolitik.
Spaniens exklaver i Marocko har flera gånger varit brännpunkter för irreguljära migrationsrörelser. Men det som hände i Ceuta vid månadsskiftet juli-augusti 2026, då tiotusentals människor på kort tid korsade gränsen landvägen eller genom att simma runt vågbrytare, blev en större kris – inte bara på grund av antalet migranter och det dramatiska händelseförloppet utan också på grund av starka politiska reaktioner runtom i Europa.
Majoriteten av de som tog sig till Ceuta var marockanska medborgare, ofta från näraliggande delar av Marocko, och många var ungdomar eller barn. Till skillnad från EU:s flyktingkris 2015 var de flesta inte flyktingar även om vissa hade flyktingbakgrund, till exempel personer från Sudan. Inom loppet av 48 timmar hade de allra flesta migranter återvänt, men över 100 personer hade förlorat livet vid sina försök att nå exklaven och några tusen var ännu kvar i Ceuta. De tragiska händelserna väcker frågor om EU:s migrationspolitik och om krisen hade kunnat förebyggas.
När EU 2024 enades om en stor reform av sitt gemensamma asylsystem talades det om ett historiskt beslut som skulle leda till bättre sammanhållning och ökad solidaritet. Ceutakrisen visar dock att migrationshändelser fortfarande kan orsaka splittring. Flera regeringar kritiserade Spaniens migrationspolitik och hotade med att utestänga landet från Schengensamarbetet. Italien återinförde gränskontroller för resande från Spanien trots att inga migranter kunde ta sig vidare från Ceuta ens till det spanska fastlandet.
Vid ett extrainsatt möte för EU:s inrikes-och migrationsministrar den 4 augusti 2026 tonades bråket ner. Ministrarna uttryckte ”stark solidaritet” med Spanien och betonade samsyn om behovet av att fortsätta bekämpa migrantsmuggling, stärka återvändandet, stärka EU:s yttre gränser och bygga vidare på partnerskap med tredjeländer.
Migrationsrörelser har ofta flera förklaringar och även denna gång verkar olika faktorer ha samspelat. Flera EU-länder pekade på att Spanien hade genomfört en omfattande amnesti för papperslösa migranter som kunde ha sänt positiva signaler om Spanien som destinationsland. Regulariseringen var dock redan avslutad när Ceutakrisen uppstod. Andra bedömare menade att en dom från Spaniens högsta domstol hade bidragit. Domstolen hade fastslagit att spanska myndigheter inte får utvisa migranter som anländer sjövägen utan rättslig prövning, eftersom dessa inte har passerat fysiska gränsinfrastrukturer. Under dagarna före händelserna i Ceuta spreds vilseledande budskap i sociala medier. Domen framställdes som ett tecken på att Spanien skulle ta emot människor som nådde exklaven.
En annan aspekt är unga marockaners migrationsaspirationer som i sin tur hänger ihop med ett utbrett missnöje med landets styre och ekonomiska och sociala förhållanden. Det har tidigare förekommit protester i Marocko, där unga människor demonstrerade för bättre sjukvård och utbildning. Försöken att ta sig till Ceuta kan i denna kontext ses som ett slags uppror och som en oavsiktlig konsekvens av Europas restriktiva migrationsregler. När EU satsar alltmer på att hindra migration, till exempel med visumkrav och fysiska barriärer, ökar risken för plötsliga, tillfälliga krissituationer.1
Sist men inte minst har experter och medier också lyft frågan i vilken mån och med vilka motiv Marockos regering kan ha bidragit till händelserna. Ett marockanskt missnöje med tätare kontakter mellan Spanien och Marockos rival Algeriet har nämnts, liksom intriger inom den marockanska statsapparaten. Enligt vittnesmål avstod gränsvakter på Marockos sida av gränsen från att stoppa människor, vilket de annars gör.
Marocko och andra stater har använt migration som påtryckningsmedel tidigare. I mars 2020 öppnade Turkiet sina gränser mot Grekland så att tusentals migranter och flyktingar kunde ta sig in i gränsområdet. I maj 2021 lättade Marocko på gränskontrollerna utanför exklaverna Ceuta och Melilla. Sedan 2021 har Belarus underlättat för skyddssökande personer från olika länder att resa till EU:s yttre gränser i Polen, Litauen och Lettland, något som pågår än idag. Ryssland utsatte Finland för liknande påtryckningar hösten 2023.
Som ett försök till svar på dessa händelser har EU med asyl- och migrationspakten etablerat ”instrumentalisering” av migrationsflöden som ett begrepp i EU-rätten.2 När en sådan situation anses föreligga får berörda medlemsstater göra undantag från vissa asylrättsliga regler och begära solidaritet från andra medlemsstater. EU-kommissionen menar till och med att medlemsstaterna i vissa fall kan behöva vidta åtgärder som kan medföra ”allvarliga ingrepp i de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till asyl och därmed sammanhängande garantier” när de ska motverka handlingar som äventyrar den nationella säkerheten.
Men instrumentaliseringsbegreppet används selektivt. Det har använts när det gäller Belarus och Ryssland, där EU även talar om hybridattacker. När det gäller Turkiet och Marocko har man i stället betonat samarbete och partnerskap samt erbjudit pengar och stöd.
Även om Marockos roll i den senaste krisen i Ceuta är något oklar påminner händelsen om ett dilemma. På senare år har EU satsat mycket på ökat samarbete med och stöd till länder kring Medelhavet i syfte att kontrollera och begränsa migrationsflöden innan de når Europa. Det sker ofta genom informella samförståndsavtal, som har ingåtts med bland annat Tunisien, Egypten och Mauretanien. Med Marocko finns inget heltäckande EU-avtal men landet får stöd genom bland annat biståndsinstrumentet NDICI.
Kruxet är att EU med sin samarbetssträvan, som främst är en konsekvens av oro för irreguljära migrationsflöden, också visar en sårbarhet som andra stater kan utnyttja genom att försöka styra migrationsflöden mot EU, släppa kontrollen över migrationen något eller helt enkelt inte samarbeta under en tid. Drivkrafterna bakom migration kan därmed utnyttjas som påtryckningsmedel. Syftet kan vara att få mer pengar, annat stöd eller politiska eftergifter från EU – eller rent av att distrahera eller skapa splittring.
Om EU vill fortsätta att minska irreguljära migrationsrörelser finns inga uppenbara alternativ till att samarbeta med länder i närområdet. Men det framstår som viktigt att EU inte agerar huvudlöst när tillfälliga kriser uppstår i samarbetet. Hur samarbetet utformas är också viktigt. Ceutakrisen kan ses som ett tecken på att EU:s nuvarande fokus på begränsnings- och kontrollåtgärder i andra länder inte räcker till som en långsiktig strategi och att den externa migrationspolitiken i högre grad än idag kan behöva styras mot inslag som utbildningsmöjligheter och arbetstillfällen i ursprungsländerna, främjande av demokrati och mänskliga rättigheter samt lagliga migrationsvägar till EU. Ceuta har visat att missnöje, orättvisor och dåliga framtidsutsikter kan driva människor till migration – trots kontroller och barriärer. Fler lagliga alternativ till irreguljär migration kan bidra till minskat migrationstryck och i förlängningen också motverka risken att migration används som påtryckningsmedel.
1 Migrationsforskaren Hein de Haas har påpekat att marockaner fram till 1991 fritt kunde röra sig mellan Spanien och Marocko i ett cirkulärt flöde. Sedan infördes visumkrav och ända sedan dess har migrationskriserna vid exklaverna avlöst varandra.
2 EU:s ”kris- och force-majeure-förordning”, dvs. förordning (EU) 2024/1359 av den 14 maj 2024, artikel 1.4 b, definierar instrumentalisering som en situation ”där ett tredjeland eller en fientlig icke-statlig aktör uppmuntrar eller underlättar tredjelandsmedborgares förflyttning till de yttre gränserna eller till en medlemsstat i syfte att destabilisera unionen eller en medlemsstat och (...) detta agerande riskerar att äventyra väsentliga funktioner i en medlemsstat, inbegripet upprätthållandet av lag och ordning eller skyddet av den nationella säkerheten”.
Informella överenskommelser med andra länder blir allt vanligare när EU och medlemsstaterna försöker att reglera och minska migration. Det kan ge större handlingskraft men innebär risker på ett område som rör grundläggande rättigheter.
Andrea Ott December 2025