EU:s biståndspolitik.
Hur EU kan bli en starkare aktör i ett globalt system under omvandling

EU är en ledande global aktör inom bistånd och unionen har högt ställda mål på området: att bekämpa fattigdom och att bidra till att uppfylla FN:s hållbarhetsmål. EU och dess medlemsstater satsar stora pengar, och i bakgrunden finns den geopolitiska dragkampen med Kina.

I denna rapport analyserar Lars Niklasson, forskare i statsvetenskap vid Sieps, EU:s biståndspolitik utifrån tre huvudfrågor: Hur är politiken utformad och hur genomförs den? Vilka faktorer har format politiken över tid? Vilka är de främsta utmaningarna, både vad gäller utfallet i mottagarländerna och i förhållande till Kinas agerande?

Författaren kommer fram till tre övergripande slutsatser.

• EU är en mångfacetterad och komplex aktör i biståndspolitiken, och bör fortsätta att vara det. Insatserna för de fattiga länderna spänner över flera politikområden och medlemsstaternas politik skiljer sig åt. Något självklart framgångsrecept finns inte för biståndspolitiken, så en flerdimensionell och lärande organisation är att föredra.

• Sedan Sverige gick med i EU har unionens biståndspolitik gått i en mer altruistisk riktning med en samsyn kring vad som brukar kallas ett nordiskt perspektiv. Politiken har också samordnats allt mer med utrikespolitiken.

• EU bör formulera sin strategi tydligare och bidra till en övergripande diskussion om vilka insatser som fungerar i förhållande till hinder och drivkrafter i de fattiga länderna och i den globala politiken. De länder som tar emot bistånd är mycket olika sinsemellan, och dåligt fungerande statsapparater kan motverka EU:s mål med biståndet.

Trovärdigheten i EU:s biståndspolitik utmanas av Europas koloniala historia och egoistiska motiv bakom relationerna till fattigare länder. Ett mer förtroendeingivande perspektiv kan vara på väg att växa fram, menar författaren, där relationen mellan givare och mottagare är mer jämbördig och båda parterna gör ömsesidiga vinster.