Det svenska opinionsstödet för EU har slutat falla. Mätningarna från hösten 2013 visar tvärtom på en viss återhämtning, men ännu är opinionen inte tillbaka där den befann sig innan den ekonomiska krisen drabbade Europa.
Ett europeiskt remissväsende är under framväxt. I den här rapporten sätter författarna Daniel Tarschys och Linda Johansson in Europeiska kommissionens öppna samråd i dess sammanhang, beskriver modellens grunddrag samt identifierar likheter och skillnader med svensk praxis.
Tiggare har på senare tid blivit en allt vanligare del av den svenska stadsbilden. Det har i sin tur fäst strålkastaren på romernas prekära ställning i stora delar av Sydösteuropa.
Krisen i eurozonen och dess hantering medförde dramatiska förändringar vad gäller de sociala rättigheterna, i synnerhet i de av EU:s medlemsländer som drabbades hårdast av den ekonomiska nedgången.
En lösning som ofta föreslås för att minska arbetslösheten bland unga i EU är det klassiska lärlingssystem som förekommer i exempelvis Tyskland. Professor Jonas Olofsson går i den här rapporten igenom och drar lärdomar av lärlingssystemen i Danmark, England, Norge, Tyskland och Österrike.
I samband med finanskrisen har bostadspriserna fallit i många EU-länder. Samtidigt verkar den höga skuldsättningen ha förstärkt den ekonomiska nedgången i flera länder.
Utvecklingssamarbete har av tradition spelat en viktig roll när det gäller Europeiska unionens utrikespolitik. I den här rapporten presenteras en utvärdering av den betydelse Lissabonfördraget har haft och har inom det politikområdet.
2014 års val till Europaparlamentet ägde rum efter flera år av kraftig åtstramningspolitik, omfattande räddningspaket och ökande politiskt motstånd mot europeisk integration. Europaparlamentets stärkta roll i och med Lissabonfördraget skapade förväntningar på ett ökat intresse, ökad medial bevakning och ökat valdeltagande.
Europeiska kommissionen har under cirka femton års tid arbetat kontinuerligt med att förbättra hur man förbereder och presenterar lagförslag för EU-lagstiftaren.
Den europeiska planeringsterminen som infördes i början av eurokrisen – och utgör kärnan i EU:s nya institutionella ramverk för ekonomisk och social styrning – har väckt frågor om hur EU:s framväxande socioekonomiska styrning egentligen fungerar och vad den leder till. I den här rapporten hävdar Jonathan Zeitlin och Bart Vanhercke att det sedan 2011 har skett en gradvis ”socialisering” av den europeiska planeringsterminen.