Utvecklingssamarbete har av tradition spelat en viktig roll när det gäller Europeiska unionens utrikespolitik. I den här rapporten presenteras en utvärdering av den betydelse Lissabonfördraget har haft och har inom det politikområdet.
2014 års val till Europaparlamentet ägde rum efter flera år av kraftig åtstramningspolitik, omfattande räddningspaket och ökande politiskt motstånd mot europeisk integration. Europaparlamentets stärkta roll i och med Lissabonfördraget skapade förväntningar på ett ökat intresse, ökad medial bevakning och ökat valdeltagande.
Europeiska kommissionen har under cirka femton års tid arbetat kontinuerligt med att förbättra hur man förbereder och presenterar lagförslag för EU-lagstiftaren.
Den europeiska planeringsterminen som infördes i början av eurokrisen – och utgör kärnan i EU:s nya institutionella ramverk för ekonomisk och social styrning – har väckt frågor om hur EU:s framväxande socioekonomiska styrning egentligen fungerar och vad den leder till. I den här rapporten hävdar Jonathan Zeitlin och Bart Vanhercke att det sedan 2011 har skett en gradvis ”socialisering” av den europeiska planeringsterminen.
Genom Lissabonfördraget gavs de nationella parlamenten rätt att pröva om förslag till lagstiftningsakter inom EU är förenliga med subsidiaritetsprincipen, vilket i ett särskilt protokoll angående denna princip kallas systemet för tidig varning.
De senaste månaderna har vi bevittnat en ökad aktivitet i frågan om att skapa den europeiska utrikestjänst - European External Action Service (EEAS) – som skisseras i Lissabonfördraget.
Stabilitets- och tillväxtpakten måste förstärkas, ges ökad automatik och innebära möjlighet till progressiva sanktioner.
Den finansiella och ekonomiska krisen har drabbat sysselsättningen och välfärden på de nya, flexibla arbetsmarknaderna särskilt hårt.
Är det möjligt att inom ramen för EU:s regler ta sociala hänsyn vid offentlig upphandling? Kan man till exempel främja jämställdhet, integration av funktionshindrade och goda arbetsvillkor?