Utformningen av italiensk utrikespolitik har sedan länge dominerats av en avvägning mellan tre faktorer: de transatlantiska förbindelserna, relationerna med Medelhavsländerna samt Italiens plats i Europa. Den här rapporten undersöker om den italienska utrikespolitiken har förändrats mellan 2001, då Silvio Berlusconis center-högerregering tillträdde och hösten 2003, då Italien tog över ordförandeskapet i ministerrådet.

Med Lissabonfördraget i kraft – och inrättandet av en vald ordförande för Europeiska rådet och en ”Hög Representant” för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik – har villkoren för de roterande ordförandeskapen och det så kallade triosamarbetet förändrats. I en ny rapport från samarbetsprojektet Think Global – Act European (TGAE), granskas frågan med utgångspunkt i det gemensamma programmet för Spaniens, Belgiens och Ungerns ordförandeskap.

Med inrättandet av en permanent ordförande för Europeiska rådet och en “Hög Representant” för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, ändrade Lissabonfördraget villkoren för de roterande EU-ordförandeskapen. I en ny rapport från samarbetsprojektet Think Global – Act European (TGAE), granskas frågan med utgångspunkt i det gemensamma programmet för Spaniens, Belgiens och Ungerns kommande ordförandeskap.