Tillbaka till listan

Europeiskt säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete

Författare: Herolf Gunilla

På kort tid har det tagits nya initiativ inom europeiskt säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. I denna rapport ger Gunilla Herolf, statsvetare med inriktning på europeisk säkerhetspolitik, en översikt över samarbetets historia och en förståelse för hur EU och medlemsstaterna hanterar dagens situation – konflikter i närområdet, inre skiljelinjer och yttre hot. (2018:4)

EU präglas i dag av osäkerhet inför framtiden: konflikter och krig i den närmaste omvärlden, terrordåd i Europa, splittring inom unionen, ett Storbritannien på väg ut ur EU och ett mer oförutsägbart USA.

För att förstå de aktuella förslagen till vidareutveckling av det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet är det centralt att titta närmare på samarbetets struktur och framväxt. Det menar Gunilla Herolf, som under lång tid har forskat om säkerhetspolitik.

I denna rapport beskriver hon det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet sedan slutet av 1940-talet, och visar därmed att utvecklingen styrs av samverkan både inom och utanför institutionerna.

Försvar och europeisk integration

En grundtanke bakom EU var att förhindra militära konflikter mellan Europas länder. Det har gett upphov till samarbetsformer som alltsedan andra världskriget har fört länderna närmare varandra.

Det betyder inte att nationerna enades om försvar och säkerhet, även om det fanns vissa ambitioner. Grunden till EG och senare EU var i stället att ländernas kol- och ståltillgångar knöts samman i syfte att omöjliggöra krig. Försvars-, säkerhets- och utrikespolitik ansågs av många skäl vara känsliga områden: nationalstaterna har velat behålla kontrollen och samarbetet har byggt på mellanstatlighet.

Detta gäller särskilt försvarspolitiken. Enligt artikel 42 i EU-fördraget ska den gemensamma försvarspolitiken utformas gradvis. Samtidigt får detta – enligt samma artikel – inte påverka ”den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” eller deras förpliktelser gentemot Nato.

Men sedan ett tiotal år har problemen i omvärlden hopat sig: alltifrån Rysslands nya geopolitik till statsförfall i Libyen och kriget i Syrien. EU påverkas också av terrordåd på europeisk mark, brexit och valet av en ny president i USA.

På kort tid har det därmed skett en snabb försvars- och säkerhetspolitisk utveckling på EU-nivå. Under 2016 togs tre viktiga steg:

EU antog en global strategi för utrikes- och säkerhetspolitik, som bland annat innebar att länder skulle kunna ansluta sig till det strukturerade försvarssamarbete som kallas Pesco.
Europeiska kommissionen föreslog en försvarshandlingsplan, bland annat i syfte att stärka forskning och innovation samt kapacitetsutveckling.
EU och Nato fattade beslut om ett närmare samarbete.

När det gäller just försvarspolitiken innebär detta inte att EU styr: medlemsstaterna fattar fortfarande besluten, och försvarssamarbeten är till stor del fortfarande bilaterala eller multilaterala.

I den här rapporten ställer sig författaren frågan hur stark enigheten är inför de yttre och inre hoten. Kommer den att bestå när det är dags att konkretisera förslagen? Och vad händer med solidariteten om vissa länder fördjupar samarbetet?

Läs mer