Energistadgefördragets nytta för EU: Ekonomiska konsekvenser mot bakgrund av EU:s ambitioner i klimatpolitiken
Energistadgefördraget, ECT, är ett mellanstatligt handels- och investeringsskyddsavtal för energisektorn med drygt 50 medlemmar, däribland de allra flesta EU-länder, EU och länder som tidigare tillhört Sovjet. Henrik Horn, professor i internationell ekonomi, beskriver avtalets investeringsskydd mot offentliga åtgärder, hur det utnyttjas vid tvister och diskuterar dess ekonomiska effekter för EU. Huvudslutsatsen är att ECT i dess nuvarande form inte tycks vara till gagn för EU, särskilt med tanke på unionens gröna ambitioner. (2021:5)
ECT upprättades vid Sovjetunionens upplösning av såväl politiska som ekonomiska skäl. Ett av huvudsyftena från ett EU-perspektiv var att skydda energiinvesteringar från EU i de nybildade staterna, men avtalet skyddar också investeringar från ECT-länder utanför EU till länder inom EU. Det har hittills även tillämpats på investeringar mellan avtalsanslutna EU-länder, men det pågår en juridisk strid om ECT:s giltighet i detta avseende.
I denna rapport ställer Henrik Horn, professor i internationell ekonomi och verksam vid Institutet för näringslivsforskning, frågan om det nuvarande ECT är till gagn för EU sett ur ett ekonomiskt perspektiv.
Det utökade skydd som ECT ger investeringar från EU i länder utanför unionen har positiva effekter för EU:s länder eftersom det ökar vinsterna på dessa investeringar, inte minst för att dessa värdländer i många fall erbjuder ett bristfälligt eget skydd på området. Å andra sidan är investeringarna i dessa länder ofta i fossila energislag, vilket kan strida mot EU:s klimatambitioner.
ECT:s skydd av investeringar i EU från avtalsanslutna länder utanför unionen har väsentligt mer negativa konsekvenser. Skyddet utnyttjas för tvister mot EU-länder som främst drivs av investerare från EU. Dessa tvister är kostsamma, bland annat för de ofta leder till att EU-länder måste betala omfattande kompensationsbelopp. Risken för sådana tvister kan också få länder att avstå från samhällsviktiga reformer av energisektorn.
Av samma skäl är det skydd som ECT eventuellt ger energiinvesteringar mellan ECT-länder inom EU kostsamt. Författaren ser inget rimligt skäl till att energisektorn ska ha mer investeringsskydd inom EU än vad alla andra sektorer har genom EU:s och ländernas egna rättssystem.
Sammanfattningsvis menar författaren att ECT i sin nuvarande utformning sannolikt ger vissa samhällsekonomiska vinster vad gäller investeringar från EU i övriga ECT-länder, men att kostnaderna dominerar, särskilt med hänsyn till negativa klimateffekter. Det är därför mycket angeläget att den pågående omförhandlingen av avtalet leder till radikala förändringar.