EU:s migrationspakt – vart är unionen på väg?

Hur flyktingar och migranter ska tas emot inom unionen har länge stått högt på den politiska agendan i Europa, och särskilt sedan den så kallade flyktingkrisen 2015. EU-kommissionens asyl- och migrationspakt innebär ett nytt försök att ena unionens länder i en gemensam politik på området.

I denna Europapolitiska analys visar Rebecca Thorburn Stern, professor i folkrätt vid Uppsala universitet, hur EU:s gemensamma asyl- och migrationspolitik har vuxit fram sedan 1990-talet. Genomförandet skedde i etapper fram till 2015. Det årets kraftiga ökning av flyktingströmmarna medförde dock att en rad länder vidtog åtgärder på egen hand, och sedan dess har inga försök till reformer från EU:s sida kunnat träda i kraft. Hösten 2020 presenterade kommissionen sin pakt om migration och asyl i ett försök att ge reformarbetet en nystart.

Enligt författaren handlar pakten emellertid mest om gamla idéer som stöpts om och försetts med tillägg ämnade att göra reformpaketet mer acceptabelt för stater som visat sig skeptiska till gemensam politik på området. Vidare kan vissa delar av de nya gränsförfaranden och screeningprocesser som presenteras innebära att asylrätten åsidosätts.

Asyl- och migrationspakten presenterar också en solidaritetsmekanism som ska erbjuda flexibilitet för stater när det gäller omfördelning av asylsökande. Förslaget förutsätter emellertid att ett antal stater visar sig villiga att ta emot omplacerade flyktingar, men några tydliga incitament för detta presenteras inte. Så frågan om hur fler länder ska förmås att ta emot migranter och flyktingar förblir olöst. Därmed riskerar också ett av de största problemen kring migration och asyl att förbli olöst: att de EU-länder med en yttre gräns även fortsatt tvingas att ta det största ansvaret för flyktingar och migranter.