Taking Stock of the EU Institutions in the 2019–2024 Term

Det stod tidigt klart att mandatperioden 2019–2024 skulle bli innehållsrik. När Ursula von der Leyen skulle tillträda som kommissionens ordförande skisserade hon ambitiösa planer för att bland annat möta digitaliseringens utmaningar, stärka Europas roll i världen och tygla den tilltagande klimatkrisen.

För att nå dessa mål krävdes samarbete med Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. I denna Europapolitiska analys undersöker forskarna Markus Johansson, Valentin Kreilinger och Anna Wetter Ryde de tre institutionernas interna dynamik sedan 2019, för att sedan beskriva hur denna dynamik påverkat relationerna dem emellan och de politiska resultaten, från Fit for 55 till Next Generation EU.

Parlamentet fick en omedelbar motgång när processen för att ta fram en toppkandidat till posten som kommissionsordförande inte avlöpte som planerat. Parlamentet är också mer fragmenterat än tidigare: de tidigare dominerande mitten-vänster- och mitten-höger-grupperna har försvagats till förmån för liberala och grupper på högerkanten. Inom rådet är konsensusbeslut normen, trots att nya grupperingar har bildats såsom ”de frugala”, och att exempelvis rättstatsfrågan skapar splittring. Liksom i det överordnade Europeiska rådet har ministrarna tvingats arbeta mycket med krishantering.

Flera svåra kriser har drabbat EU under mandatperioden. Först covid 19-pandemin, sedan Rysslands invasion av Ukraina – en suverän stat vid Europeiska unionens gräns som dessutom samarbetar med EU inom ramen för ett associeringsavtal. Författarna beskriver hur EU har hanterat dessa externa chocker, och hur kriserna har påverkat såväl den institutionella balansen som de ambitioner som uttrycktes i början av mandatperioden.

Publikationen presenterades vid ett webbinarium den 30 november.