The Minimum Standards of International Protection applicable to the European Union

Sedan början av 2000-talet har EU utvecklat en gemensam asyl- och flyktingpolitik, ett åtagande som följer av EU:s fördrag. Det gemensamma europeiska asylsystemet har under åren genomgått stora reformer och år 2020 föreslog EU-kommissionen nya förändringar i form av en migrations- och asylpakt. Pakten har debatterats ingående av EU:s lagstiftare och en politisk överenskommelse nåddes i december 2023. Nu återstår förhandlingar om tekniska detaljer och därefter ska paktens föreskrifter omsättas i praktiken. Forskare och analytiker har riktat en del kritik mot de nya rättsakterna, till stor del för att de riskerar att sänka skyddsnormerna.

Mot denna bakgrund har Elspeth Guild (innehavare av en Jean Monnet ad personam-professur, Queen Mary University) och Maja Grundler (docent i juridik, Royal Holloway, University of London) granskat de överordnade regelverk som EU:s medlemsstater har åtagit sig att följa när det gäller internationellt skydd. Syftet är att slå fast vilka obligatoriska miniminormer som gäller i EU, det vill säga de krav som ställs i rättsliga ramverk på internationell nivå, inom ramen för Europarådet samt på EU-nivå.

Rapporten är utformad för att vara ett stöd i utformningen av europeisk och nationell lagstiftning och praxis. Författarna gör därför åtskillnad mellan bindande och icke-bindande normer. Granskningen omfattar FN:s och Europarådets konventioner samt EU:s primärrätt. De går därmed inte igenom EU:s sekundärrätt, såsom förslagen i den nya migrations- och asylpakten, utan slår fast vad medlemsstaterna måste förhålla sig till när de utformar och tillämpar sådan sekundärlagstiftning.

Granskningen är inriktad på fyra områden som rör skyddssökandes rättigheter: tillträde till EU:s territorium och skydd mot utvisning; tillgång till ett asylförfarande; mottagningsvillkor, inklusive familjeåterförening; och förvar. (I granskningen ingår således inte rättigheter efter asylprocessen.) I varje kapitel redovisas vad de olika rättskällorna föreskriver på varje område.

I rapporten visar författarna vilka rättsliga åtaganden EU är bundet av och därmed också hur unionens politiska handlingsutrymme inom asyl- och migrationsområdet ser ut. De sammanfattar de gällande miniminormerna på följande sätt:

• När det gäller tillträde till och utvisning från territoriet måste staterna först och främst upprätthålla principen om non-refoulement och förbudet mot kollektiv utvisning varhelst de utövar jurisdiktion.

• De måste också säkerställa skyddssökandes tillgång till asylförfarandet, även för sökande med särskilda behov, genom att upprätthålla principen om icke-diskriminering och garantera processuella normer på följande områden: registrering och dokumentation, tolkning, information och rättsligt ombud, fastställande av skyddsbehov och rättsmedel samt i samband med påskyndade förfaranden och förfaranden för avvisning eller utvisning.

• Staterna måste vidare tillhandahålla lämpliga mottagningsvillkor, inklusive tillgång till arbete, bostad, välfärd, utbildning, hälso- och sjukvård och fri rörlighet samt familjeåterförening.

• Slutligen måste staterna se till att förvar av skyddssökande inte sker godtyckligt, att dess laglighet kan ifrågasättas och att förvarsförhållandena inte utgör tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling och upprätthåller de förvarstagnas fysiska och psykiska välbefinnande.