Behöver EU en industripolitik?

Den 17 september 2019 anordnade Sieps ett seminarium om behovet av en europeisk industripolitik. Talare var Fabian Zuleeg, chef och chefsekonom vid tankesmedjan European Policy Centre (EPC) i Bryssel, Carl Rosén, departementsråd och chef för avdelningen för näringsliv vid Näringsdepartementet, Charlotte Andersdotter, medlem av EU Strategic Forum, Important Projects of Common European Interest (IPCEI) samt Fredrik Erixon som leder tankesmedjan European Centre for International Political Economy (ECIPE). Moderator var Katarina Engberg, senior rådgivare vid Sieps.

Begreppet industripolitik kan vara utmanande. I Sverige väcker det ofta skepsis, eftersom det associeras med en period då staten hjälpte industriföretag som pressades av strukturomvandlingar. En annan utmaning är att det täcker ett stort antal områden – innovation, konkurrens, handel och många fler – som hänger ihop men svårligen ryms i ett enda ord. Grundutmaningen är dock att EU:s ekonomi står under trycket av digitalisering, krav på klimatanpassning och en ifrågasatt global regelordning. 

Med denna bakgrund presenterade Katarina Engberg ett område som har seglat upp på den politiska dagordningen det senaste året: EU har börjat agera, och i början av nästa år ska Europeiska kommissionen presentera en strategi med både en långsiktig vision och konkreta åtgärder.

”Vi halkar efter varje månad”

Fabian Zuleeg menade att det inte är fråga om en industripolitik kommer att utvecklas eller inte, utan om vem som kommer att skriva den. Medlemsstaterna har nämligen redan börjat agera, inte minst för att sysselsättningen påverkas. Därför måste också EU handla, menade han, inklusive länder som är skeptiska. Risken är annars att den inre marknaden faller samman. EU bör dessutom agera snart: ”Vi halkar efter varje månad och det är bättre att vakna upp förr än senare.”

Enligt Zuleeg fick finanskrisen alla medlemsstater att inse industrins betydelse och det görs redan insatser. Med tanke på dagens utmaningar och större trender är de dock otillräckliga. 

En trend är att ”My country first” har blivit på modet igen. Och det, betonade Zuleeg, handlar inte bara om USA under den nuvarande presidenten Donald Trump, utan går djupare än så. Risken för att det internationella handelssystemet kan bryta samman ägnas trots det ”chockerande lite uppmärksamhet”, menade han. Två andra stora trender är de krav som följer av digitaliseringen och målet om klimatneutralitet, som kräver stora insatser. I spåren följer dessutom sociala konsekvenser.

Hans rekommendationer handlar bland annat om finansiering av innovativa och mindre företag: där befinner sig EU mittemellan ett mer risktagande USA och ett statskapitalistiskt Kina. Zuleeg underströk dock att en ny industripolitik inte handlar om att hämma konkurrens utan om att öka förutsättningarna att konkurrera.

Företag måste konkurrera på egna meriter 

Carl Rosén från Näringsdepartementet betonade att industripolitiken länge har legat under radarn i Sverige. Det har dock förändrats under det senaste året: statsstöd i andra länder och målet om en ekonomi med låga koldioxidutsläpp kräver nu politiskt nytänkande.

För svensk del är det centralt att en industripolitik inriktas på innovation och strukturer, menade Rosén. Företag måste konkurrera på egna meriter och inom fungerande marknader. Inte minst mindre företag ska kunna växa. Konkurrensmyndigheter ska också kunna se till att reglerna följs.

Sverige prioriterar skyddet av den inre marknaden. Däremot är man skeptisk till att skydda stora företag från konkurrens och välkomnar inte en industripolitik dominerad av de stora medlemsstaterna. 

Ett exempel på en bra samverkan är däremot Europeiska batterialliansen, menade Rosén. Initiativet möjliggör gemensamma investeringar, bland annat i Sverige, och minskar därmed beroendet av USA och Kina.

Identifiera EU:s styrka

Som medlem av en högnivågrupp som bildades 2018 delade Charlotte Andersdotter med sig av sina erfarenheter. Gruppen har inriktats på projekt av gemensamt europeiskt intresse (IPCEI), ett instrument som ger möjligheter att göra vissa avsteg från statsstödsreglerna.

I gruppen framfördes ibland uppfattningen att instrumentet borde finansiera specifika projekt. Andersdotter underströk istället vikten av att titta på de så kallade strategiska värdekedjorna och identifiera vilken typ av investeringar som krävs. Uppgiften går därför ut på att ringa in var EU:s styrka ligger globalt och vad EU bör prioritera. 

Gruppens rekommendationer är bland annat att forma en övergripande strategi som inte begränsas till en avdelning i kommissionen eller en sektor liksom att koppla strategin till forsknings- och innovationspolitiken. Att få till stånd en digital infrastruktur och se till att regioner inte halkar efter är också centralt. 

Instrumentet IPCEI bör vidare ses som ett av flera verktyg: om instrumentet överanvänds kan det till och med hämma forskning och innovation. Charlotte Andersdotters råd var därför att det bör användas med försiktighet.

Att göra livet lättare för stora företag löser ingenting

Enligt Fredrik Erixon framställs en ny industripolitik ofta som att man börjar från scratch. Men tvärtom har alla medlemsstater – inklusive Sverige – en omfattande industripolitik.

EU har också drivit på för övergripande insatser under de senaste 20 åren. Dock inte alltid med resultat. Man har till exempel satsat på utbildning men det råder fortfarande brist på rätt kompetens. En annan knäckfråga är kapitalmarknader: kapital finns men går inte till mindre företag som behöver växa.

Att göra livet lättare för stora företag löser vidare ingenting, menade Erixon. Europeiska stora företag är redan konkurrenskraftiga, och om de slås samman blir resultatet knappast mer konkurrens och lägre kostnader. Istället behöver små och medelstora företag få möjlighet att växa snabbare och uppnå hög produktivitet.

Ambitiösa mål som inte uppfylls

När det gäller försök till sammanslagningar av stora företag menade Fabian Zuleeg att de framför allt bör ses som en signal om att konkurrenspolitiken måste ses över. Under frågestunden inskärpte han också att EU står inför en enorm utmaning. ”Vi kan inte fortsätta att ha ambitiösa mål som inte uppfylls”, avslutade han, ”om vi sätter upp ett mål måste vi slå fast vad vi måste göra redan samma år.”