Vart är Europa på väg och vad återstår av det rättsliga integrationsprojektet? I en tid när EU genomgår sin största kris någonsin, är det viktigt att se saker och ting i sitt sammanhang och bedöma det som nu sker i ljuset av de större omvandlingar som har format unionen.
EU:s utvidgning till Central- och Östeuropa väcker minnen från det förflutna. En nu bortglömd men tidig europeisk stabilitetsstrategi handlade om att skapa homogena nationer, vilket medförde stora förflyttningar av etniska minoriteter.
I den här analysen hävdar författaren att krisen i Grekland inte är förvånande och att den kan förklaras i såväl makroekonomiska som mikroekonomiska termer: Avsaknad av skuldlindring respektive avsaknad av strukturreformer.
Parlamentsvalet i Grekland i januari ledde fram till en koalitionsregering med det vänsterradikala partiet Syriza i spetsen. Vad innebär den nya politiska konstellationen för Greklands EU-relationer och för de pågående förhandlingarna om landets lånevillkor?
Med Lissabonfördraget fick Europaparlamentet ökad granskningsmakt över såväl EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) som den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP).
Den åtstramningspolitik som infördes som svar på den finansiella och ekonomiska krisen i EU var ett resultat av akuta insatser. Den var inte baserad på socialpolitiska överväganden och det skapades heller inte några mekanismer för utvärdering och korrigering av eventuella negativa effekter. Niklas Bruun är professor i juridik.
Inom fackföreningsrörelsen har begreppet solidaritet alltid varit centralt. Det gäller även transnationella fackföreningar, men där är konflikter och den ofrånkomliga kohandeln betydligt mer omfattande och begreppet får därmed en annan innebörd.
Genom Lissabonfördraget gavs de nationella parlamenten rätt att pröva om förslag till lagstiftningsakter inom EU är förenliga med subsidiaritetsprincipen, vilket i ett särskilt protokoll angående denna princip kallas systemet för tidig varning.
Den europeiska planeringsterminen som infördes i början av eurokrisen – och utgör kärnan i EU:s nya institutionella ramverk för ekonomisk och social styrning – har väckt frågor om hur EU:s framväxande socioekonomiska styrning egentligen fungerar och vad den leder till. I den här rapporten hävdar Jonathan Zeitlin och Bart Vanhercke att det sedan 2011 har skett en gradvis ”socialisering” av den europeiska planeringsterminen.
Europeiska kommissionen har under cirka femton års tid arbetat kontinuerligt med att förbättra hur man förbereder och presenterar lagförslag för EU-lagstiftaren.